PC: To the moon är ett pusselspel från 2011 där pusslen inte är särskilt svåra alls. Där huvudkaraktären droppar Dragonball referenser. Ett spel där papperskaniner spelar enormt stor roll för handlingen. Det är också en av de finaste historier jag någonsin fått ta del av.

Skulle du ändra något om du kunde leva om ditt liv?

Skulle du ändra något om du kunde leva om ditt liv?

Varför recensera ett spel som kom ut för tre år sedan då? För att jag spelade om det väldigt nyligen och för att jag vill helt enkelt.

Spelet börjar med att de två huvudkaraktärerna anländer till ett stort hus ute på landet. Dessa karaktärer jobbar med att skriva om minnet på döende personer så att man får leva om sitt liv så som man önskar. Så man kan genomföra den där drömmen man alltid haft. Nackdelen är att du skriver över alla minnen som du faktiskt har upplevt och att hjärnan inte klarar av att hantera det. Så när du upplevt omskrivningen av ditt liv så dör du. Därför gör man bara detta på döende personer.

Den döende mannen har som sista önskan att åka till månen, varför kan han inte komma ihåg. Men han har hela sitt liv önskat att han kunde åka till månen.

Som spelare stöter man på vissa problem med att hans hjärna bekämpar programmeringen och att den verkar dölja något för dem. Kanske anledningen till varför han vill åka till månen? Så själva  spelmomenten blir att man får bege sig in i mannens minne för att lösa upp vissa knutar, lösa pussel stundtals, men framförallt får man ta del av mannens liv ifrån sin ålders höst till hans ungdom. I slutet får man också ta del av varför mannen vill åka till månen som sagt och det avslöjandet fick mig i princip att gråta. Det är en så fin, sorglig och alldeles fantastisk resa man får göra i den döende mannens sinne tillsammans med huvudkaraktärerna. Spelmomenten är egentligen bara en anledning till att få personer att uppleva denna historia. Lägg till att musiken är alldeles fenomenal och att jag personligen älskar 16-bitars grafiken man använts sig av så förstår du kanske varför jag älskar detta spel.

Ibland tycker jag att den ena huvudkaraktärens humor är lite väl fjantig, men när han i inledningen kör en Kamehame-ha på en kanin så skrattade jag ändå. Kanske är det är försök att lätta upp den tunga och seriösa stämningen som finns i spelet i övrigt. Eller så har spelskaparen bara dålig humor.

Det är ett spel som går i lugn takt. Där det gäller att hitta rätt saker att klicka på och som låter dig lösa pussel på så få drag som möjligt men som inte berättar om det händer något annorlunda om du inte löser dem.
Egentligen är det kanske inget fantastiskt spel, men det är en makalös berättelse. En som alla borde ta del av.
Systemkraven är låga och Steam-reorna många så det finns egentligen inga undanflykter kvar.

Go get it.