Bok: Språket och retoriken är i centrum i romanen Drömmarnas boning då O.R. Mannheims rapport om vad som är fel på forskningsstationen inte ses med blida ögon. Han hamnar till slut i knipa, men kanske framförallt i en underhållande munhuggning då paranoian stiger i takt med tjänstemannens många svar på den ”lögnaktiga” rapporten.

bning2Claes-Magnus Bernson släppte i början av året sin debut(kort)roman Underjordarna. Den har jag dessvärre inte läst, men däremot så bidrog han med en novell till Maskinblod 2 i våras. Många sci fi-noveller har dock passerat läslampan under året, men det lilla jag minns från den är att jag tyckte om idén att man var i skallen på en ”maskinmänniska” som tjänstgjorde hos en människa.

För två veckor sedan utkom Claes-Magnus Bernson med en ny kortroman, även den hos Affront förlag. Den här gången med namnet Drömmarnas boning vilket också är den framtida forskningsstation där allt utspelar sig.

Boken är utformad som en kritisk felrapport till de som styr på stationen. Och enligt rapportskrivaren O.R. Mannheim är det väldigt många fel.

Ju längre man får följa O.R. Mannheim, desto mer paranoid blir han. Även om han själv anar vart det barkar i väg så lyckas han ändå behålla ett lugn och lyckas på ett välformulerat sätt beskriva vad som pågår både utanför och inuti kroppen.

Berättelsen lyfter i sista avsnittet där ”staten” – en luttrad tjänsteman fick jag bilden av – tar sig tid att svara på O.R. Mannheims attacker, påhopp, analyser av samtiden och retoriska grepp. Det diskuteras ifall vad som skrivits verkligen kan klassas som en rapport och O.R. Mannheim anklagas i sin tur för diverse brott, falsarier och rena lögner.

O.R. Mannheim, sedermera i finkan, ges i sin tur möjlighet att besvara statens svar. Detta blir särskilt roligt när tjänstemannen mot slutet inte bemödar sig med att kommentera vissa stycken med annat än ett torrt ”mannheimerier” vilket får Mannheim själv att gå i taket. Då skrattade jag faktiskt för mig själv.

Just de lägena skulle jag vilja säga är bokens styrka. Handlingen spelar såklart en roll i det hela. Men Drömmarnas boning hade kunnat utspela sig i vilket rapportskrivande samhälle som helst – för enligt mig är det förträffligheten i språket, uttrycken och beskrivningen av O.R. Mannheims stigande galenskap som gör att jag vill läsa klart de 76 sidorna.

Bengt out.