Intervju: Barrikaden har intervjuat science fiction- och skräckförfattaren Oskar Källner som precis släppt novellsamlingen ”Munins skärvor”.
– Jag växte upp med SF-litteratur som min stora passion. Den hårda SF-skolan finns liksom i blodet, säger Oskar Källner om att skapa realistiska världar.
Oskar Källner. Foto: Angelica Klang
Varifrån kommer ditt stora science fiction-intresse?
– Det har funnits där redan från första början. På mellanstadiet, när jag gick från att läsa sporadiskt till att bli en bokslukare, så var en av de första författarna jag kom i kontakt med Jules Verne. Han är ju mest känd för böcker som En världsomsegling under haven, med kapten Nemo och hans ubåt, eller Från jorden till månen där han skjuter människor till månen med hjälp av en enorm kanon. Hans historier fascinerade mig så till den grad att jag läste allt som fanns av honom på stadsbiblioteket, och det var en ansenlig del, och det som de inte hade beställde jag in.
– Saken med Jules Verne är det att han utgick från de senaste rönen i sin 1800-talsvetenskap. Det var en tid av enorma naturvetenskapliga framgångar och Verne såg alltid till att ingjuta sina historier med dem och extrapolerade gärna mot framtiden. Tillsammans med sin brittiska kollega H G Wells brukar Jules Verne ses som den moderna science fictionens fader.
– Sedan var min mamma ett stort fan av Isaac Asimov, så hon gav mig en kopia av Stålgrottorna. Jag läste alla robotböckerna och blev sedan totalt uppslukad av Stiftelsetriologin; historien om det fallna imperiet och Hari Seldon med vars psykohistoria man kunde förutsäga och forma galaxens framtid. Efter en sådan start på mitt läsande liv fanns det bara en väg framåt. Jag plöjde allt av Isaac Asimov, Arthur C Clarke och Robert A Heinlein.
– De tre gav mig en första klassens utbildning inom den gyllene erans science fiction. Därefter läste jag lite ”modernare” författare och hamnade i 70-talet med bland andra Jerry Pournelle, Larry Niven och C J Cherryh. Jag har självklart även läst en massa modern SF, men det är de ovan nämnda som skolade mig i genren och visade vad man kunde göra med den.
Kan du berätta lite kort om dig och varför/hur du började skriva?
– Jag har alltid hittat på berättelser. Det finns ett kassettband någonstans där jag som femåring berättar min egenpåhittade historia om hur Kalle Anka åkte till månen. Men det var först någonstans i tjugosjuårsåldern som jag på allvar insåg att andra människor kanske också skulle vara intresserade av de historier som jag diktade upp. Jag hade nämligen fått en idé till en fantasyserie som jag verkligen brann för. En historisk fantasy, satt i det tidiga 1800-talets Sverige men där allt som finns i fornnordisk mytologi och i gammal svensk folktro är på riktigt.
– Snart utkristalliserade sig mina huvudkaraktärer, Erik och Hanna, och de ville båda berätta sin historia. Det blev mina två första romaner, Drakhornet och Skogens hjärta som kom ut 2011. Sedan utökades familjen och det blev mycket svårare att finna tiden att överlåta sig till det massiva arbete som ett romanskrivande ändå är. Så för att inte tappa stinget började jag skriva noveller istället och upptäckte hur oerhört roligt det var.
Några författarförebilder?
– Det är omöjligt att inte åter ta upp flera av de författare som jag nämnt ovan. Jag älskar Asimovs enorma perspektiv på tillvaron, med spännande historier och svindlande idéer. Jag uppskattar Heinleins lekfullhet, även om jag idag ställer mig tveksam till allt fler av hans underliggande attityder. Jag lärde mig mycket av Nivens strikta användning av astrofysik och hans devis att alla teknologier hade samhälleliga konsekvenser. Men den som jag tagit störst intryck av när det gäller hur man skapar karaktärer och strukturerar en berättelse, är Lois McMaster Bujold. Hennes böcker om Miles Vorkosigan är helt underbara och innehåller spännande historier med en fascinerande huvudkaraktär.
– När jag började skriva på Drakhornet så var det hennes böcker jag studerade för att se hur hon satte samman texten, använde beskrivningar, skrev dialog och tankar, och matade läsaren med information så snyggt att man knappt märkte det. Jag tog Bujolds skrivteknik och gjorde den till min egen. Jag har henne att tacka för mycket.
Har du varit sugen på att skriva fanfiction?
– Nej aldrig. Jag skapar mycket hellre mina egna universum och karaktärer än lånar andras.
Varifrån hämtar du inspiration när du skriver?
– Det kan vara allt möjligt. Det kan vara en populärvetenskaplig artikel. Det kan vara något jag ser på nyheterna. Det kan vara en animeserie med ett coolt koncept. Vissa noveller har växt fram ur enbart ett ord, eller ett ting. Det kan egentligen vara precis vad som helst. Jag tror att kreativitet inte är något som kommer, utan något som man tränar upp, som en muskel.
Kommer idéerna alltid som ett brev på posten eller är det vissa platser eller tidpunkter på dygnet då inspirationsflödet är större?
– Vissa platser är det lättare att tänka på än andra. Ofta faller saker på plats när jag är ute på promenad med barnen. Ett varv ute i skogen och när jag kommit hem har den där högen med vilda idéer utkristalliserat sig till en historia.
Hur gör du inför en novell; bygger du upp en värld med dess olika lagar och teknik eller byggs världen ihop under tiden det smattrar på tangentbordet?
– Det är både och… Vissa händelser kräver en viss sorts värld. Det sätt på vilket världen är beskaffad manar i sin tur fram en viss sorts händelseförlopp. Världen och historien skapas tillsammans i en kreativ spiral där de driver varandra.
Ungefär samma fråga; när har du klart för dig vad för slags ”twist” eller vändning som ska ske i novellerna, och när vet du hur sluten ska se ut?
– Allt börjar med en idé. Den idén är nästan alltid slutet. Därifrån arbetar jag mig baklänges för att se vilken sorts värld som detta skulle kunna utspela sig i, och vilka andra händelser som borde föreligga slutet. Då dyker det upp en massa idéer och möjligheter som svävar omkring i mitt huvud. Men så tar jag en av de där promenaderna som jag nämnde och plötsligt faller de på plats, likt pärlor på ett halsband. Så jag provkör novellen i huvudet, flyttar på några av pärlorna. Lägger till nya pärlor, tar bort andra. Testkör novellen, om och om igen.
– Så innan jag ens har skrivit första ordet av novellen så har jag alltså redan testat flera dussin versioner av den. Sedan sätter jag mig ner och skriver och då är det som att klä ett redan existerande skelett med kött. Tankarna blir ord, idéer blir verklighet. När novellen är färdigskriven åker den ut till några betaläsare och så redigerar jag den igen några varv baserat på deras kommentarer. Men den första och grövsta provkörningen av materialet gör jag i huvudet.
I Munins skärvor är det en betydlig andel kvinnor i huvudrollerna, är det ett medvetet val eller är det bara för att du tycker det passar bäst så för de olika berättelserna?
– Det är ett medvetet val. Jag insåg att en överväldigande majoritet av den SF och fantasy jag läste hade just manliga protagonister. Även jag är skyldig till det. I Drakhornet och Skogens hjärta får Erik bra många fler sidantal än Hanna. (Något det ska bli ändring på till tredje delen.) Det finns en stark tradition i vår kultur att standardprotagonisten och standardperspektivet alltid är manligt. Om det av någon orsak är kvinnligt så brukar det alltid finnas något speciellt skäl till det. Så när jag började skriva noveller ville jag testa att konsekvent göra tvärt om. Alla mina protagonister blev kvinnor om det inte fanns något speciellt skäl till motsatsen.
Är genus något du tycker fler författare borde fundera kring?
– Absolut. Vi har så många förutfattade idéer om kön och könsroller som i värsta fall låser fast människor i situationer och beteenden som de inte mår bra av. Jag tror att vi alla skulle må bra av att se på varandra som medmänniskor i första hand och lägga frågan om kön, om den alls är relevant, tämligen långt ner på listan.
Du skriver väldigt smart, initierat och ”verkligt” om rymden och olika slags ny teknik. Som nanotrådar och annat. Är detta något område du läst på (pluggat) om extra eller är det bara fritt från din egen fantasi?
– Jag växte upp med SF-litteratur som min stora passion. Den hårda SF-skolan finns liksom i blodet. Jag tycker det finns ett stort värde i att försöka göra allt så verkligt och sammanhängande som möjligt. Det gör det lättare för läsaren att svälja de fantastiska elementen om världen verkar logisk och koherent. Dessutom är jag gammal naturvetare och har alltid haft ett stort populärvetenskapligt intresse.
Ser du några skillnader/fördelar med noveller gentemot romaner?
– Den stora fördelen är att en novell inte kräver samma nivå av överlåtelse, varken att läsa eller skriva. Det kanske tar en vecka att skriva en novell, och sedan en ytterligare vecka att redigera. Sedan är den klar. En bok tar lätt ett år. Det är nästan som att arbetet ökar exponentiellt för varje antal tusen ord man producerar. En annan fördel med noveller är att man kan göra saker i dem som man inte kan göra i romaner. Det är till exempel sällan någon bra idé att ha ihjäl sin huvudkaraktär i slutet på romanen, speciellt inte om man skriver en serie. Man vill ju gärna ha med karaktären i nästa bok. (Om man inte heter G R R Martin då alltså.) Men i en novell kan du göra vad du vill med karaktärerna. Om man räknar efter så har jag en ruggig bodycount i mina noveller.
Av diverse bloggar, facebook-grupper, novellsamlingar och förlags hemsidor så verkar ni vara ett gäng svenskar som skriver scifi. Har du någon koll på hur många ni är?
– Nej, faktiskt inte. Jag vet att vi är några dussin. Men det är extremt svårt att ha koll då det finns hela skalan från de som kanske skriver en novell eller två till de som levererar bok efter bok. Men det finns många fler SF-författare än vad man först kan tro.
Går det att leva på att skriva svensk science fiction, fantasy, skräck, fantastik?
– Man brukar säga att ungefär sex procent av alla författare kan leva på sitt skrivande. (Och då brukar man räkna in uppträdanden, föreläsningar och annat skrivrelaterat kneg också. Det är ännu färre som kan leva enbart på böckerna.) Det innebär att 94 procent behöver ett ”vanligt” jobb och skriver på sin fritid. Jag tror att samma siffror gäller även inom fantastiken. Så jo, det går. Men det är statistiskt sett mycket ovanligt.
Tipsa om dina tre ”favvo”-SF-böcker?
– Det är otroligt svårt då det finns så extremt mycket bra SF där ute. Sedan vill jag gärna välja hela serier, så som Lois McMaster Bujolds Vorkosigan-serie, eller C J Cherryhs Chanur-serie. Men om jag nu ska välja tre böcker. Argh… Det här är så svårt att det gör ont.
– The Mote in Gods Eye av Larry Niven och Jerry Pournelle från 1974. Två duktiga författare som blev ännu bättre när de skrev tillsammans. Människornas imperium sänder två krigsskepp till en isolerad stjärna för att undersöka huruvida det finns främmande intelligent liv där. De finner så mycket mer än vad de kunde ana, och snart ligger framtiden för både de nyupptäckta främlingarna, imperiet och hela mänskligheten i vågskålen.
– Projekt Nyaga av Peter Nilson från 1995. (Egentligen två böcker, Rymdväktaren och Nyaga, men den släpptes som en omnibuss också, så jag fuskar lite och tar den.) En fruktansvärt intelligent historia om superkvantdatorer på månen som skriver data i själva verklighetens struktur, om matematik, musik och maskhål. Om en interdimensionell katastrof och om kampen att förstå vår plats i universum. En kosmisk odyssé för hjärna och själ. Och den är skriven av en svensk! Finns nästan bara på antikvariat. Men den är värd att söka efter och läsa.
– Raft av Stephen Baxter från 1991. Denna geniala bok handlar om resterna av den mänskliga besättning på ett rymdskepp som av misstag ramlat ur hyperrymden och hamnat i ett universum där gravitationskraften är flera miljarder gånger starkare än i vårt universum. Hans beskrivning av hur ett sådant universum skulle kunna se ut, utan planeter och med stjärnor som bara är några kilometer i diameter, och hur livet skulle fungera är rakt igenom fascinerande. Dessutom är det en riktigt spännande historia då den mänskliga kolonins överlevnad snart sätts på spel.
LÄNK: Barrikadens recension av Oskar Källners ”Munins skärvor”
