Krönika: Göteborg. För elva år sedan befann jag mig så långt fram att jag kunde fånga plektrumen som regnade ner från scenen. Igår var det bara låtarna som skilde förbandet från Metallica om jag inte kollade på den pixlade jumbotronen.

 Metallica

Metallica är ju som alltid arenadomptörer av hög klass. De pumpar upp publikhavet med retoriska frågor som ”Do you want to get loud” och andra pamflettfraser inom hårdrocksvärlden. Publikens respons är nästan religiös. Alla älskar det. Gamla, nya och nygamla fans. Den ölstinna publiken serveras vad som borde kallas en best-of-konsert. Repertoaren känns huggen i sten, som Guds budord.

Det är mycket som har förändrats sedan vi sist sågs. Och jag har lite svårt att förlika mig med tanken att jag sitter och de står. Det känns både konstigt och ovant att rocka med endast överkroppen. Jag blickar ner på levande ståplats och önskar att jag hade en reslig hårdrockare framför mig som piskar mig med sitt långa stripig hår när han headbangar. Jag vill nästan att det ska snärta som blötlagt sämskskinn. Istället påkallas uppmärksamheten av russinblåsor som ska tömma task eller handla mer folköl. De trampar på en och använder en som ledstång under den svajiga färden. Om de ändå hade haft hårt snörda gympadojor och knarrande skinnpajer, tänker jag surmulet för mig själv. Detta ständiga framsläppande av folk i nöd bryter lite av förtrollnings-resterna som blåser upp på läktarplats.

Minnet är både kort och svekfullt. Och ibland ska man nog inte peta i det förgångna för mycket utan endast damma av de imaginära fotoramarna över en flaska rödtjut. Det blir liksom aldrig så bra som man kommer ihåg det som. Den obligatoriska pyrotekniken har nu ersatts av laserstrålar a la Avicii-land. Tiderna förändras och vi med dem. Den brännande törsten som släcktes med en tvåliters Fanta 2004 känns lika främmande som en porrtidning 2015.