Barrikaden träder in i finrummet och går på teater. Skådeplatsen är Göteborgs Stadsteater och pjäsen heter Markurells i Wadköping

En cyniker är en person som vet priset på allt men värdet av ingenting, lär Oscar Wilde ha sagt. Jag vet inte vem som stod modell för Wilde när han sa detta men det kan mycket väl ha varit Harald Hilding Markurell, protagonisten i Markurells i Wadköping. Hjalmar Bergmans mäktiga drama utspelar sig, som titeln antyder, i den fiktiva staden Wadköping under en dag 1913. Den lite småborgerlig staden som har puttrat på i sitt sinneslugn genom tiderna balanserar nu på randen till ruin. Det är nu den nyrike uppkomlingen Markurell har kopplat sitt dödsgrepp om staden och det är hans näsa, eller fula näsa för affärer som de säger i pjäsen, som har lett honom dit. Wadköpings före detta självklara galjonsfigur häradshövdningen De Lorche står nu, liksom hela staden, och väntar på Markurells nästa drag. Utmanövrerade och blottade. Precis som alla vägar leder till Rom, leder alla ekonomiska transaktioner i Wadköping till Markurell. Money doesn´t talk, it swears som Bob Dylan sjunger.

På ytan är pjäsen enkel. Höjdpunkten för dagen är den stundande mognadsexamen för studenterna där deras kunskaper ska mätas. Alla Markurells göranden och handlanden syftar till att få den bortklemade sonen Johan att klara sin examen. Men det föreligger vissa orosmoment. Johan är nämligen ”skral i kemi”. Markurell skyr inga medel och hans tröstlösa försök att blidka examinatorerna är många gånger roliga och vassa. Men under pjäsens gång interfolierats en rad andra sidospår och pjäsen handlar till slut om mycket mera så.

Det var länge sedan jag var på Stora scenen på Göteborgs Stadsteater och jag förstår inte varför. Medan jag sitter på plats 260, rad 13, längtar jag redan efter nästa gång jag sitter här i eller i närheten. Det är lätt att bli oberörd av film men svårt att bli oberörd av teater. Detta speciellt när man har en klick av skådespelareliten att vila ögonen på och en dialog som man får processa både en och två gånger innan man sväljer.

Trots att boken utkom redan 1919 känns den fortfarande aktuell. Idyllen med slott, stadshus och kullersten rämnar ganska fort och blottar Wadköpings skuggsida med korruption, nepotism och cynism. Det känns som pengar alltid har spelat en huvudroll i alla människors liv, i alla tider. Antingen en närvarande eller en frånvarande huvudroll. Pengar kan nog inte bli omodernt. Makt, som är behäftat med pengar, gestaltas på ett påtagligt sätt när Markurell står utanför sitt värdshus och blickar ner på Wadköping som ligger vid hans fötter. Men trots att Markurell har sinne för affärer ställs han i pjäsens slutskede inför den svåraste affären av dem alla. Och då är det inte siffror och decimaler som fäller avgörandet utan värdet av något annat.

När boken utkom lästes den som en komedi men jag har dock svårt att se det roliga i helheten. Den har kanske för mycket med verkligheten att göra.

 

STADSTEATERNS UPPSÄTTNING

Premiär: 4 september på Stora Scenen

Av: Hjalmar Bergman

Bearbetning: Dennis Magnusson

Regi: Dennis Sandin

Med: Dan Ekborg, Marie Delleskog, Christer Fjellström, Johan Gry, Sven-Åke Gustavsson, Mia Höglund-Melin, Johan Karlberg, Christel Körner, Carina M Johansson, Olof Mårtensson, Håkan Paaske, Ramtin Parvaneh

Scenografi och kostym: Stine Martinsen