FOTO: Ola Kjelbye

FOTO: Ola Kjelbye

Teater: Två oklanderligt klädda män med bister uppsyn står på scenen. Bakom dem snurrar en logotyp med akronymen A.C.O. på skärmen. Medan publiken fyller upp den u-formade parketten med estrad blir vi tillbedda att stänga av mobiltelefonen. Inget konstigt med det. Däremot kunde de två oklanderligt klädda männen gå en servicekurs och stretcha ansiktet med leenden, tänker jag. Dum som jag är, så har jag inte hört startskottet till pjäsen. Och det är inte enda gången gränsen mellan två saker suddas ut under pjäsens en timme och 20 minuter långa förlopp.

Den dystopiska novellen A Clockwork Orange skrevs av Anthony Burgess och utkom redan 1962. Men för världen är den nog mest känd genom Stanley Kubricks filmatisering från 1971. Backa teaterns version innehåller däremot många nya stilgrepp och förändringar. Till skillnad från boken och filmen får vi nu följa fyra unga kvinnor istället, som alla sitter institutionaliserade efter en rad grova våldsbrott. De oklanderligt klädda männen är representanter från A.C.O. och ska demonstrera en ny effektiv metod som ”eliminerar den brottsliga reflexen” och istället lär den före detta brottslige att vända andra kinden till. Experimentet består av att kvinnorna ska iscensatta ”A Clockwork Orange” och alla får varsin karaktär att spela medan männen från A.C.O. reduceras till berättare. Det blir någon sorts meta-teater över det hela och man sugs in i pjäsen på ett suggestivt sätt. Detta mycket tack vare salongens utformning, skådespelarnas villrådiga uttryck när de ser publiken och deras stakande genom Burgees påhittade ord i manuset.

Alla har varit med om när lek övergår i allvar. Eller när en träning helt plötsligt känns som en match efter en onödigt tuff tackling. Eller när ett skämt drivs lite för långt och någon tar illa vid sig. Som sagt, alla har upplevt det men få vet vad som händer i stunden. Skådespelarna går in och ur sina roller på ett så övertygande sätt att det är svårt att slappna av som publik. Det känns hela tiden som pjäsen står och väger och man vet inte på vilket ben man ska stödja. Det är trollbindande och obehagligt på samma gång. Precis som våld.

Föds människan ond eller är det samhället som gör henne ond? Ifall det är samhällets fel så borde ju det kunna ställa allt till rätta igen. Systemåterställning och en ominstallation av alla värderingar och normer som ”ska” råda. Men med vilken rätt har staten att omforma en människas psyke utan att det inkräktar på den personliga friheten och integriteten. Alla som har läst boken eller sett filmen vet att protagonisten Alex blir en smula förändrad av behandlingen. Är det brottslingen Alex som är borta eller är det mera än så. Frågan är, om man inte får chansen att välja mellan gott och ont är man då fortfarande mänsklig? Såhär i efterhand förstår jag titeln A Clockwork Orange – En apelsin med urverk.

Fakta

Pjäs: A Clockwork Orange

Var: Backa Teatern

Premiär: 14 november 2015

Regi: Tereza Andersson

Medverkande: Isabela Duarte Nilsson, Karin De Frumerie, Ylva Gallon, Pelle Grytt, Emelie Strömberg, Ove Wolf