Bokmässan: Då var det dags igen för årets bok och biblioteksmässa. Barrikadens självutnämnda kulturredaktion i väst var självklart på plats. Och denna gången hade vi äran att ha med gästskribenten Erik Högberg. Nedan följer två personligt hållna reportage men för er som inte kan få nog, så kommer ytterligare ett inom kort av Elin Bengtsson.

Det känns som gammelmedia och böcker alltid spås en negativ framtid. Men det märks inte alls på den årliga Bokmässan i Göteborg. Om människor vore bilar så vore Bokmässan som ett Korsvägen efter ett derby på både Ullevi och Scandinavium. Var du än står, står du fel. Du måste liksom en makrill hålla dig i rörelse och flyta med den pulserande strömmen för att inte gå under.

Men det är en trevlig tillställning. Och visst blir man lite starstruck när man snubblar på en kändis som kryssar fram med handlingskraftiga steg. Starstruck kanske är fel ord. Det kanske mera liknar en platonisk akademisk förälskelse. För någonstans tror, i alla fall jag, att författare sitter inne på svaren. Svaren på alla de stora frågorna man ibland ställer sig efter några glas rödtjut. De kan inte bara skänka lindring i svaren utan även utröna vilken druva som porlar ner för struphuvudet. Allt detta medan man själv är försatt i grubblerier om det är rött eller vitt vin man dricker, känns det som.

Jag läser att den kanadensiska författaren Margret Atwood har ett citat som lyder ”önskan att träffa författaren vars böcker man gillar är som att vilja träffa en anka för att man gillar paté” på sitt skrivbord. Jag är medveten om att detta citat raserar hela mitt resonemang. Men jag låter det stå. Författare kanske inte alltid är klokare än oss vanliga dödliga men det är i alla fall bättre än oss på att sätta ord på tankarna. Och det kanske räcker? Det är kanske därför vi flockas till författarsamtal på Bokmässan.

Alla livets svåra frågor är något som behandlas i P1 programmet Allvarligt talat. Eller som programmets redaktion, Lena Andersson och Horace Engdahl, själva säger ”frågor som inte går att besvara”. Frågor om skuld, skam och förlåtelse som kyrkan tidigare brottades med. Existentiella frågor som inte ens politikerna kan svara på, eller reformera bort, slår Lena Andersson tillslut fast under seminariet.

Det är så skönt att glida ner i fåtöljen i seminariesal K2 med dess svala luft och blygsamt upplysta scen. På scenen sitter dessa två universitet i varsin stol och pratar om livets alla svåra frågor. Det hela påminner om en oas, eller en parkeringsficka mitt på Korsvägen om jag ska begagna mig av liknelsen i inledningen. Tempot är lugnt och ingen pratar i mun på någon annan. Det är lika hemtrevligt som kranvattnet hemma efter en utlandsvistelse. Tiden rullar på utan att jag vet om det. Men tillslut bryts förtrollningen då Lena Andersson meddelar att hon har gjort sitt i Allvarligt talat. Hon vill göra något annat, vilket är fullt förståeligt. Men jag kan inte låta bli att känna mig dumpad mitt under den platonska akademiska förälskelsen.

Johan Sjöberg

Folk så långt ögat kan se. Foto: Erik Högberg

Folk överallt. Precis överallt. Foto: Erik Högberg

Det ordnar sig med blommorna :

I samband med att hösten står runt hörnet och löven skiftar kulör slår evenemangstaden Göteborg upp portarna för den folkkära och välbesökta Bokmässan.  Fyra dagar fyllda av inspiration, djupa diskussioner och selfie-möten med allt från välmeriterade tennisorakel till före detta justitieminister med känsla för deckare.

Och visst är det något speciellt med riktiga kändisar, för de har trots allt blivit kända av en anledning. Då tänker jag inte på medverkandet i någon realityshow, utan snarare att personerna ifråga har lagt ner sin kropp och själ i ett arbete som på några hundra sidor förmedlar en fiktiv magivärld, en gastkramande kriminalare eller en svårsmält självbiografi.

Som åhörare och besökare kan man fascinerat spatsera kring montrarna och känna utbytet av erfarenheter och upplevelser som cirkulerar bland nyfikna läsare och garvade författare i Svenska Mässans lokaler. Man omfamnas av den koncentrerade mängden kunskap som delas trots den låga syrehalten och nästan kvävande värmen. Dock var det en specifik kunskapshöjande diskussion som fångade mitt intresse extra mycket.

Ett av många seminarium under årets upplaga var med Birgitta Boucht, Agneta Klingspor och Sven Wollter som tillsammans förde en öppen dialog och åldrandet, döendet och döden. Samtalsämnet inleddes  när författaren och skådespelaren Sven Wollter  med sin skräniga och krassliga grammofonröst läste från sin nyutgivna bok Han, hon och döden. Mer påtagligt blev det när göteborgaren med inlevelse upprepade meningen ”Han ska dö” tillräckligt många gånger för att publiken började undra ifall Wollter talade till sig själv i tredje person.

För en 23 år ung student har bekymmer som krämpor och trötta leder inte hunnit bli aktuellt, men samtalsämnet blev en väckarklocka. Inte för att man undgått faktumet att vi alla ska dö, snarare åldrandet i sig. Medan Agneta Klingspor jämrade sig över ålderdomssymtomen sa den gode Wollter något som fick mig att mynna ut i ett leende.

– Var glad för att du känner att det börjar värka i kroppen. Du observerar och därför lever du, om du inte hade gjort det hade du varit död.

Mer skeptisk till den personliga hälsan var Leif GW Persson, som under lördagen berörde ämnet när han inledningsvis av seminariet konstaterade att liemannen var högst närvarande i hans vardag.

– Min hälsa är inte något märkvärdig. Det hade varit tråkigt ifall man dog här på Bokmässan, speciellt om det var på grund av just Bokmässan, sa GW Persson på sitt säregna sätt medan publiken brast ut i skratt.

Kontentan blev därmed att döden är ett centralt samtalsämne trots att vi är så levande vi kan bli. Min personliga åsikt stämmer överens med Wollter, att istället för att se begränsningar bör man vara lite klämcheck och alltid försöka se det goda i det onda.

Och som det vedertagna uttrycker lyder: Det ordnar sig med blommorna, bara kärringen dör.

Erik Högberg