Superhjältar: Benjamin Asplund har varit och sett den nya filmen Captain Marvel som hade biopremiär 6 mars. Han förväntade sig att se en film som skulle vara mellan dålig och okej, som Ant-man and the Wasp, men hade helt fel. ”Jävlar vilken bra film”, skriver han i recensionen.

Brie Larson i rollen som Captain Marvel. Bild: Pressbild

Sitter i mörkret och väntar på att filmen ska börja och jag vet vad jag ska vänta mig. Jag tänker på denna film som en karamell. Sur äcklig utsida och med en krämig god insida i form av att jag kommer ett steg närmare nästa film, Avengers: Endgame. Jag kan inte tänka mig att denna film ska underhålla mig i någon form utan jag tror den blir som en onödig språngbräda till nästa film. Jag vill inte ha den här filmen.

När filmen börjar så tar det 15 sekunder, sedan fäller jag en tår. I vanliga fall så ser man bilder på alla i Avengers, blandat med bilder från filmen man ska se avspeglat i Marvel-loggan. Men denna gången är det bara bilder på Stan Lee och jag kan inte låta bli att bli rörd och gråta lite. Efter loggan står det tack Stan Lee. Det är underbart, det gör mig varm inombords. Jag vet inte om det är detta som gör att jag ändrar mig men JÄVLAR vilken bra film jag fick se.

Jag kommer vara kort med plotten och olika ursprung på karaktärer på grund av att jag inte vill förstöra för någon.

Denna gång så börjar filmen ute i rymden med att Vers (Captain Marvel) som spelas av Brie Larson får ett uppdrag tillsammans med bland annat Yon-Rogg spelad av Jude Law och Korath spelad av Djimon Hounsou. Uppdraget visar sig svårare än väntat på grund av ett bakhåll och att fienden kan shapeshifta till vad som helst precis som en T1000. Tack vare detta blir Vers tillfångatagen och slagen medvetslös. När hon sedan vaknar så blir hon uppkopplad mot någon form av telepatisk maskin. Hon är inte säker om maskinen förhör henne eller lägger minne i hennes huvud. Shapeshifters vill åt information som de tror finns i hennes huvud, om en motor som tillverkades på jorden. Till slut lyckas Vers fly och kraschar på jorden rakt ner i en Blockbuster-butik.

Man vet inte exakt vad för år det är men om jag får gissa så blir det mitten av 90 talet. Inte många bildrutor senare så möter Vers två agenter från Shield, agent Fury spelad av Samuel L. Jackson och hans alldeles färska kollega agent Coulson spelad av Clark Gregg. Det visar sig att det inte bara var Vers som kraschade på jorden, det kom även med några Shapeshifters. Vers kontaktar Yon-Rogg med ett slaktat Game Boy och en telefonautomat (för att hon är bad ass och kan det), för att få hjälp att stoppa hotet. Men frågan är vem kan hon lita på och vem ligger bakom allt?

Känslan i filmen är underbar, musiken är extremt bra och storyn håller måttet. Men vilken överraskning att denna film som jag trodde skulle var en sur illasmakande språngbräda till nästa film är riktigt bra. Eller nääää den är inte riktigt bra den är bättre. Man har tagit musiken från Guardians och skruvat den till 90’s hits, humorn från Ant-man och blandat med en ny historia som utspelar sig innan allt vi har sett tills idag. Resultatet blir att jag totalt glömde att jag ville veta vad som händer i nästa film och bara vill se mer Captain Marvel. Detta är medicinen mot allt magont som jag fick från Infinity War. Alla bör ta denna medicin och må bättre. Capatin Marvel är underbar.
Nu finns det hopp att någon som kan besegra Thanos.

/Benjamin Asplund