Hela listan: Barrikaden fortsätter sin tradition – och precis som 2015, 2016 och 2017 summerar vi nu nördåret 2018 i spexiga vinnarkategorier som årets spelare, film, serietidning, bok, nördupplevelse och brädspel. Håll till godo!

 

Nils ”TuPac-Man” Ek

Årets serietidning enligt Nils EK: Fantomen nr 9 2018.

Årets serietidning: Fantomen – Den gyllene örnen
Det är svårt att välja en favorit då det har kommit många tidningar som man gillat 2018. Det började i februari med Kim W Anderssons – Love Hurts Deluxe, följt av Karl Kämpe Äventyraren – nr 3 i augusti (längtar redan till nr 4 Dödlig kommendering som kommer 2019). Men den som sticker ut tydligast är mannen som är hård mot dom hårda, Den vandrande vålnaden, vår allas Fantomen. Fantomen – Den gyllene örnen, nr 9 2018: Tidningen slog ner som en bomb och både tidningar/tv, radio och flera utländska medier skrev om det. Själv fick undertecknat springa runt halva Stockholm för att få tag på ett exemplar av regnbågsupplagan. Den var slut överallt. En verkligt häftig händelse och man får lyfta på hatten till redaktören Mikael Sol.

Bästa film: Ted – för kärlekens skull
Jag har länge varit ett stort fan av Ted Gärdestads musik. Därför blev jag inte så taggad när det skulle göras en film om en artist som man tycker så mycket om. Det är lätt att bli besviken och känna att de har valt fel huvudperson, men skådespelaren Adam Pålsson var ett klockrent val. Adam levererar en briljant skådespelarinsats och hans sång gör dig inte besviken. Lägg där till Jonas Karlsson i rollen som Stikkan Andersson samt Happy Jankell i rollen som Lotta Ramel och du får bästa filmen 2018. Jag var inte ensam om att tycka detta för filmen hade premiär den 3 januari och toppade listan på biotoppen bara fem dagar senare.

Årets bok skrevs enligt Nils Ek av journalisten Robert Laul.

Årets bok: Alkisbarn – fotboll, fylla och fajt
Många har haft åsikter om Robert Laul, men han är tillsammans med Olof Lundh en av Sveriges bästa sportjournalister. När andra ”journalister” gör reklam för free-spins för nätcasinon och gör allt i världen för att få ta en selfie med nästa stora landslagsstjärna är det viktigt att firma Laul och Lundh finns. De ställer dom svåra frågorna och dansar inte efter fotbollsförbundets pipa. I boken Alkisbarn får man däremot inte följa Robert Lauls avslöjanden, utan det är ett större fokus på hans alkoholmissbruk och vägen ur missbruket. Om man tidigare följt Robert Laul på sociala medier så har det varit svårt att undgå hans problem. Boken ger dig en bakgrund till varför och det blev som det blev och en öppenhjärtigt berättelse om vägen tillbaka. En annan fin sak med boken är att han för varje såld bok skänkt fem kronor till BRIS. Den 30 december 2018 hade han skänkt över 15 000 kronor av sina vinster till samma organisation.

Bästa TV: 36 dagar på gatan
Den prisbelönta fotografen Christoffer Hjalmarsson bestämmer sig för att försöka leva som hemlös under 36 dagar. Utan pengar, sovplats och utan sitt vanliga nätverk ger han sig ut i ett kallt vintrigt Stockholm. Man får en insyn hur livet på gatan verkligen är. Det var både jobbigt och fint att se Christoffers möten med dom som har det som sämst i samhället.
Länk till programmet: https://www.svtplay.se/video/20201474/36-dagar-pa-gatan/36-dagar-pa-gatan-sasong-1-du-maste-ta-hand-om-dig-sjalv-sa-ar-det-har-ute-pa-gatan?info=visa


Tomas ”Deckard Cain” Löwemo

Årets nördupplevelse: LAN på distans (!)
Tänk dig ett klassiskt LAN, fast online. Jag vet, det har funnits ett tag, men har ni tänkt på hur otroligt fint det är? Under sommaren kom jag och tre vänner från studietiden plötsligt fram till att vi allihop var sporadiska Heroes of the storm-spelare, och enades givetvis genast om att krossa de geografiska barriärerna. Jag i Kalmar, Jonas i Karlstad, Robin i Stockholm och Per i Borås. Alla tycktes vi plötsligt en sensommarkväll sitta bredvid varandra och flåsa varandra i öronen när vi gjorde Nexus osäkert. Sedan dess har det blivit åtskilliga kvällar då vi enats för att krossa noobs, bli krossade som de noobs vi är och hänge oss åt det uråldriga nöjet att sinsemellan vräka flames över anonyma medspelare som råkat göra ett misstag. Vi må ha passerat 30, aimen är kanske inte längre på Heaton-nivå och Blizzard har meddelat att de ämnar ta död på spelet, men spelkvällarna blir alltid lika magiska. ❤

(Videon har inget med HOTS att göra utan är från Diablo 2: Lord of Destruction, men jag har alltid älskat Baals fniss på slutet och får sällan chans att påminna folk om det.)

Årets bok: Trilogin Broken Earth, av N. K. Jemisin
Science-fantasy-trilogin (!) Broken Earth gavs ut 2015-2017 och förärades 2016-2018 med prestigefyllda Hugo award för bästa roman. Fick nys om serien på grund av prisregnet och fastnade direkt, även om jag knappt förstod någonting och det kändes väldigt lösryckt alltsammans. Detta, visade det sig, berodde på att jag råkat börja med att läsa del 2. Så är det inte tänkt att man ska läsa serien, även om det uppstod lite go prequel-känsla när jag läste andra boken, del 1.

Hur som haver utspelar sig böckerna på en planet med en enda superkontinent som med ett par sekels mellanrum drabbas av globala förödande naturkatastrofer, som kallas Seasons. Världen bebos av människor varav vissa, som kallas Orogenes, har en medfödd förmåga att kontrollera planetens rörelse- och värmeenergi. Detta gör att de kan förhindra men även starta jordbävningar. Då de utgör en livsfara för sin omgivning dödas de flesta omedelbart när deras förmågor upptäcks. Vissa hinns dock hittas av en organisation som tränar upp dem för att tjäna allmänheten.
Inte oväntat så är allt inte frid och fröjd i denna fantastiskt beskrivna värld och första boken (del 1) börjar effektfullt med att en sällsynt kraftfull orogene klyver superkontinenten på mitten och orsaka inledningen på världens undergång. Bokens första meningar: ”Let’s start with the end of the world, why don’t we? Get it over with and move on to more interesting things.”
Trilogin får solklara 9 av 9 på richterskalan. ❤

Årets artist: TPR
Vet du vem TPR är? Eller Dan Collins som han egentligen heter? Det gjorde inte jag heller förrän han dök upp som ohotad etta på min Spotify-summering över musikåret 2018. Mycket nyfiken undersökte jag saken och upptäckte att TPR är upphovsmannen bakom min mesta bakgrundsmusik på jobb: Melankoliska pianotolkningar av klassisk tv-spelsmusik. Bland annat har han tolkat musik från Final fantasy 6, 7, 8, 9, 10, Chrono trigger, Kingdom hearts och Secret of mana.
Jag hårdlyssnar framförallt på en spellista någon gjort som främst samlar hans FF-musik, bäst låt är episka Freya (Ja! Den!).

LÄNK 1: https://open.spotify.com/track/5yUhlWixXiTHUsJLL7yfy6?si=WCXEofmEQxKT_kQka8dbfg

LÄNK 2: https://open.spotify.com/user/1149392151/playlist/3dV99CACGvTGr8qkm9Ieud?si=uM_rZbrMQEewO-EiiX6JaA

Årets film: Ready player one
Ready player one gillas inte av alla och förtjänar egentligen inte en plats på den här listan heller. Men 2018 har varit ett grått år präglat av total frånvaro av Stranger things, som är det bästa som någon någonsin fäst på en filmrulle. Det RPO har, och som är skälet till listplaceringen, är den där svårfångade spielbergska känslan som Stranger things gjort så bra. Det där med unga nördar som gör gemensam sak och löser grejer som normie:sarna inte grejar själva, det slår an en särskild sträng inom mig (och alla andra som har minnet av ett astmatiskt, närsynt och rollspelande barn inom sig). Så i väntan på nya äventyr i Upside down den 4 juli så får vi nöja oss med världens just nu ohotade 2:a på spielbergsk filmmagi: Steven Spielberg.


Jonas ”Deck Builder” Hansson

Årets spel: Spiderman
Jag började spela detta först efter årskiftet men för min del var detta det bästa spelet som kom ut förra året. Jag älskar Spindelmannen och får jag lov att vara honom i ett spel så är jag mer än nöjd. Älskar att svinga mig runt i staden och stöta på brott och fiender och samla pluppar. Jag gillar ju inte ens att samla pluppar i vanliga fall? Inte sedan Breathe to the Wild har jag känt ett så stort sug efter att sätta mig och spela direkt när jag kommer hem ifrån jobbet. Hedersomnämningen går till Monster Hunter World där jag lagt ned allt för många timmar att bara smyga i buskage.

Årets brädspel: Container
Ett gammalt spel i nyutgåva som går ut på att tillverka, sälja, köpa och frakta containers. Låter skittråkigt, men bakom fasaden döljer sig ett av de bästa spel jag någonsin spelat. Ekonomin är stängd i spelet och enda sättet att få in mer är att sälja till dina konkurrenter i en auktion, samtidigt är det ofta du själv vill ha varorna. Ett fascinerande spel som jag efter två raka spelsessioner drömde om efteråt. Det brukar vara ett fint betyg. Extra plus till att man flyttar runt enorma och helt onödiga plastskepp med containers på.

Årets nördupplevelse: Caught ’Em All
Äntligen klarade jag det. Ända sedan Pokémon dök upp i Sverige när man gick på mellanstadiet så fanns drömmen där. Men det var först nu i Lets go Pikachu som drömmen blev sann. Jag fångade dem alla! Jag fångade varenda jävla pokemon som fanns i spelet! Det har aldrig hänt innan och det kommer nog aldrig hända igen, men när de släppte ett spel som tilltalade min nostalgi och möjligheten fanns att genomföra drömmen som jag burit med mig sedan jag spelade det första pokémonspelet så var det banne mig dags. Nu kan jag gå vidare till andra jaktmarker och jaga andra achievements.


Jonas ”Donkey Kong” Bengtsson

Årets nördupplevelse: Fantasykonserten ”Sagas”
Mitt långtidsminne är för dåligt så därför fuskar jag och tar vinnaren i denna kategorin från något som hände alldeles precis i början av 2019: Konserten ”Sagas” i Göteborgs konserthus då Orvar Säfström presenterade Göteborgs symfoniska orkester och Göteborgs symfoniska kör.
De framförde fantasyverk på ett mäktigt, maffigt och magnifikt sätt. Musik från Harry Potter, Conan, Wow, LoTR, Game of Thrones med mera framfördes på fantastiskt vis av den gigantiska symfoniorkestern med tillhörande kör. Note to self att inte utse detta till en vinnare även i nästa årskrönika.

Foto efter föreställningen ”Sagas” på Konserthuset i Göteborg. Orvar syns till höger på scenen. Bild: Jonas Bengtsson

Årets spelare: Nils Ek
Barrikadens a-sportentusiast (arkadsport) Nils Ek blev efter många års hårt slit trea i SM i Pac-Man 2018. Det är fan stort att få SM-medalj, spelar ingen roll i vilken gren det är. Grattis Nils! Nu börjar träningen för 2019 års SM… och inför den hoppas jag på en training montage-video.

Årets bok: 13 Svarta sagor om superskurkar
Jag läste, när jag ser i backspegeln, för många ickefantastikböcker under 2018 – vilket det får bli ändring på 2019. Men det blev ett dussintal trots allt och det var inte helt lätt att välja ut ettan… men ettan är ändå novellsamlingen 13 Svarta sagor om superskurkar då jag är barnsligt förtjust i Swedish Zombies antologier. Så här skrev jag i min recension:
”Bredden och variationen på berättelser är stor, för även om det finns supermänniskor och mutantförmågor med i flera av novellerna så skiljer de sig åt. Många av författarna har varit med i tidigare novellsamlingar och ’fantastikfantasin’ och berättarglädjen är fortfarande på topp. Det blir aldrig tråkigt och man vänder blad snabbare än Clark Kent hinner byta om till Stålmannen.”

Årets tv-serie: Castlevania, säsong 2 (Netflix)
Bristen på serietittande gör att vinnaren i denna kategorin blir samma som i fjol. För jag blev orimligt taggad i fjol när jag fick höra att tv-spelet Castlevania skulle bli tv-serie och på ren inspiration piskade jag mig igenom NES-spelet från 1986. Att man valde att göra den animerad i anime-stil var ett mycket bra val. ”Otecknat” med skådespelare tror jag hade blivit platt fall. Så när säsong 2 släpptes under hösten 2018 var man inte sen på att sätta (vampyr)tänderna i de åtta nya avsnitten. Det är inte den bästa animen jag sett – men ändå klart sevärd med den snygga stilen, all action, maktspelet och alla barska karaktärer.
Röstskådespeleriet är riktigt vass också med Peter Stormare som gör en av rollerna (en viking såklart), precis som Thorin från Hobbit och Gaius Baltar från Battlestar Galactica. Vad de heter i verkligheten skiter jag i.

Bengt out.