Krönika: annons4Detta skulle inte bli en superlång krönika, utan en recension. Men efter flera dagar utan en enda bokstav i dokumentet förstod jag att det var på grund av sorg jag inte kunnat skriva.

Jag ville inte ge den franchise jag älskat mest under mina 30 år som gamer, den dödsdom den förtjänar. Det finns många teorier kring sorg, men den mest kända är nog ändå ”De sju stegen av sorg” och denna krönika blir en rant för att jag ska kunna ta mig förbi det näst sista steget, ’Genomarbetningen’ och in i det sista: ’Acceptans och hopp’.

1 – Shock och förnekelse.

I början på året surfade jag in på internetbutiken jag brukar använda för att kolla till så allt såg rätt ut med min förbeställning av ME: Andromeda. Betalat och klart sedan i slutet av 2015. Nu var det bara att vänta de få ynka månaderna till release. Kan inte säga annat än att jag blev lite sur när releasen blev flyttad från fjärde kvartalet 2016 till mars 2017. Men, jag tänkte som vi gamers alltid gör när spel blir försenade: ’Hellre att det blir försenat än att det släpps halvklart och opolerat’.

Februari kom och förhandstittar på spelet började spridas på nätet. Jag brukar vilja hålla mig borta från dem för att bilda mig en egen uppfattning när spelet väl kommer, men jag kunde inte värja mig från den uppsjö av dålig kritik som haglade över mitt personligen mest hypeade spel kanske någonsin. Jag läste iallafall rubrikerna. Det talades om dåliga ansiktsanimationer, om hur komiskt huvudkaraktären rörde sig och oförlåtliga tekniska brister.

Jag kunde inte tro det.

Självklart ljög jag för mig själv; ’Äh, skit i animationerna, det är bara att ha hjälmen på hela tiden, vad är problemet?’, ’Det är bara februari, det hinner de patcha bort innan release’, ’Visst att gameplay är lite rostigt, men storyn måste ju vara bra.. eller..?’

Storyn verkade ju skitbra, flera hundra år i kryosömn för att vakna upp till en helt tom sida där manusförfattarna kan gå helt bananas. För det är ju det vi älskar med Fantasy och Scifi; Allt och inget är möjligt och reglerna är de manus- eller bokförfattarna själva sätter upp.

Spelet måste ju bli bra.. eller..?

2 – Smärta och skuld.

Mars kom. Spelet landade hemma på hallmattan. Jag hade skrivit klart mina inlämningsuppgifter till universitetet en vecka innan deadline för första gången någonsin, kompisen hade tagit ledigt från jobbet för denna dagen skulle vi helt lägga på att tillsammans åter igen uppleva magi med Mass Effect.

Karaktärsbyggandet tog som det alltid gör i ett rollspel lång tid, men här tog det längre än vanligt. Inte för att det fanns mycket fler reglage att dra i för att skapa ansiktsdragen, snarare färre, utan för att det var i princip omöjligt att skapa en karaktär som såg mänsklig ut. Allt vi skapade såg ut som provdockor en kan se i skyltfönstret på H&M och kom inte i närheten av något som skulle utstråla mänsklighet.

Redan här känner både jag och kompisen att allt nog inte står rätt till. Det var något med.. känslan. Eller avsaknaden av den.

Sedan blir det snabbt plågsamt. Det tidigare för serien så välskrivna manus och så helt spot on voiceacting är som bortblåst. Efter en kvart in i spelet säger min kompis uppgivet: ’Vad.. händer?’ och syftar på intrycket. Var är storyn som ska dra in oss och få oss att bry oss om allas överlevnad? När vi questar runt på rymdstationen vägrar både jag och min vän att springa med karaktären. Det ser nämligen ut som om vår hjältinna är en egenutnämnd medlem av Monty Python’s Ministry of Silly Walks. Känns sådär värdigt att efter en haft ett hjärtskärande snack med en NPC lämna stället halvhukad i någon konstig squatställning. Ingen big deal tänker ni kanske, men skulle vilja säga att det är ett kardinalfel i ett spel som utger sig för att vara ett rollspel som drivs av story. Då hänger allt på känsla och rubbas den bryts förtrollningen.

3 – Ilska/Vrede och Förhandling.

Vi märker efter några timmars spelande när spelets alla delar låsts upp för oss att det nästan är ospelbart. Både jag och min kompis gillar att spela lite svårare, men detta sätter större press på ett spel. Spelskapare som gör sitt spel svårare för högre svårighetsgrader genom att t.ex. göra fiender mer aggressiva, sätta ihop mer komplexa variationer av fiender eller att helt enkelt göra fiendernas vapen kraftfullare är på god väg att göra högre svårighetsgrader i sitt spel roliga och utmanande. De spelskapare som däremot höjer hur mycket fienderna tål är heeelt ute och cyklar.

Precis detta känner BioWare är ett recept för framgång. Så, fienderna gör mer skada på högre svårighetsgrad och de kan ta helt sjuka mängder stryk. Det är inte svinsvårt att får ner dem, men det tar så galet lång tid och vid flertalet tillfällen tar ammon slut och vi får slå ner fienden för hand. Är det sedan en boss så kan det ta en kvart (på riktigt!) att döda den. Så högsta svårighetsgraden blir för dryg och långtråkig, den som kallas ’hardcore’ likaså och hoppet mellan ’hardcore’ och den som kommer under är gigantiskt och de vanliga fienderna dör på bara ett par skott.

Allt andas opolerat. Alla som spelat openworldspel på PlayStation de senaste 15 åren vet att en alltid går in ett fordon på triangel och lämnar fordonet på triangel. Inte i ME: Andromeda! Visst, du går in i din ’Nomad’ med triangel, men av någon outgrundlig anledning lämnar du den på cirkel. När du är i fordonet så om du håller in triangel ett par sekunder lämnar du inte fordonet utan du lämnar FUCKING planeten och återvänder till ditt rymdskepp. Detta har hänt några gånger kan tilläggas. Jag tycker det skvallrar plenty om hur opolerat spelet faktiskt är.

För att inte tala om att dialog ibland försvinner och det blir tyst, frameraten går ner till stumfilmsnivå, dialoger visar väggen istället för den en pratar med, menyerna är sjukt kryptiska, systemet när en ska åka mellan och scanna planeter är sjukt långsamt (nej jag behöver inte se resan VARJE gång) och fienderna är generiska och vi har sett dem och deras krafter hundratals gånger innan.

Eller varför inte den oändliga scanningen av alla random saker som är så galet tråkig och följer ingen logik. Den extremt konstiga rymdmonstermaskinen som förser hela basen med ström längst ner i en bas på en måne någonstans går inte att scanna för researchpoäng, men en helt vanlig jävla låda i samma rum är visst väldigt mycket mer intressant för forskarna hemma på rymdstationen Nexus.

 

4 – Depression och Ensamhet.

Efter 20 timmars spelande börjar det sjunka in. Jag kommer nog inte spela klart det här. Jag har i spelet rensat ut ännu en Kett-bas och en dialog startar med en fånge jag hittar. Efter en mening ser jag att det kommer skott in från höger i bild. Jag har missat en fiende. Försöker frenetiskt ta mig ur dialogen när en handgranat studsar in och detonerar rakt framför min hjältinna. Hon segnar ner död. Fången fortsätter prata. Jag fortsätter svara. För att få ladda från senaste checkpointen måste min döda karaktär prata klart. När det är klart hänger sig omladdningen. Igen. Det är inte första gången.

Jag får starta om spelet. Igen. Medan spelet laddar blundar jag och tar djupa andetag i soffan. Spelets senaste checkpoint är innan jag tagit basen. Jag känner att jag inte orkar ta den igen och beamar därför upp mig till skeppet för att forska fram nya prylar och uppgradera lite gear. Fastnar ganska omgående med karaktären mellan en soffa och en vägg. Får loada om spelet. Igen. Djupa andetag. Igen.

Det har nu helt sjunkit in. Kommer inte få känna upprymdheten jag hela tiden kände i de första Mass Effect-spelen. Jag kommer aldrig bry mig vad som händer med min crew, eller Andromeda-initiativet och jag kommer aldrig ställas inför de där välskrivna valen som var så extremt svåra att ta ställning till. För jag bryr mig inte.

5 – Uppsvinget.

Jag har startat mitt PlayStation igen och gått tillbaka för att ta en Platinum Trophy i Horizon: Zero Dawn. Streamat lite av när vänner spelar lite andra spel. Jag känner att jag kanske inte behöver denna franchisen för att uppleva bra Scifi.

6 – Genomarbetning.

Så med hjälp av denna krönika har jag kunnat jobba igenom sorgen kring min favoritfranchise död. Ni kanske tycker att spelet är spelbart och att vad är the big deal? Men tänk om någon tog det popkulturella ting ni mest älskar, som ni tycker är helt perfekt och gjorde en ny installation som inte ens är medioker.

7 – Acceptans och Hopp

Det kommer ju fantastisk Scifi de kommande åren och jag kan alltid gå tillbaka och spela originaltriologin. Sen om det i framtiden kommer ett nytt Mass Effect med samma känsla som de första så skulle jag göra en Ridley Scott och helt enkelt bortse från delar av franchisen som att de inslagen aldrig existerat.

Har ett begagnat Mass Effect: Andromeda att sälja, by the way..