Brädspels-SM i Carcassonne: SM-kval i brädspelet Carcassonne. I ett skolkök i Kalmar. Där det är tillåtet att peppra i sig hur mycket medicin mot nästäppa man vill.
Är detta den totala motsatsen till OS-tävlingarna i Sotji?
Svar nej.
Magnus Anderberg försöker desperat hålla sig kvar i SM-kvalet på Calcon 2014. Tidigt i matchen har han vaskat en gubbe på gräset.
På andra sidan bordet en kille som varit i sex SM-finaler i Carcassonne. Som nämner att han lirat Settlers-VM i en bisats, som hastigast liksom. Och där sitter jag som aldrig någonsin spelat heads up förrut. Med chans att vinna.
Har alltid hävdat att det går att tävla i precis allting. Avfärdat alla däremot som förlorare. Sedan kom Melodifestivalen. Som med ett exponentiellt motbevis. Skenavrättade musikbranschen med sitt inflytande. År efter år efter år. Då är det bara till att retirera, byta åsikt. Man kan inte, bör knappast, tävla i allting. Därmed basta.
Med den insynen besökte jag spelkonventet Calcon. Svingade mig in i ett SM-kval med onda aningar. Har spelat brädspelet Carcassonne med mina kollegor på Barrikaden. Gillar att samlas över brickorna, bygga lika mycket oheliga allianser som byggnader. Alltid med garvet i luften, elakt eller hjärtligt tillsammans. Men här var förutsättningar annorlunda. En mot en, heads up på pokerslang. Pakterna bortplockade. Skratten enstöringar. Plötsligt allvarligt.
Jag pratar om ditten och datten och tänker på poker. Irritationsmoment inte bara tillåtna utan måsten. Nu ska jag förvilla honom. Spela dum. ”De ringde från Jönköping, de har slut på kyrkor.”. Han svarar inte.
Två matcher, tre koppar kaffe och oräkneligt med förkylningsmedikament senare har jag klivit vidare till slutspel. Tack vare en insikt. Förutom den att IOK inte verkar ha flygande kontroller i kalmaritiska skolkök som bisyssla alltså, vilket räddar mina NHL-proffsiga manér. Men viktigast ändå – bygg aldrig klart något i onödan.
För de skrytbyggen som i vanliga fall fulländas till varje pris på brädet (á la Dubai) de lämnas nu vind för våg som om strejkrätten just införts och måste helgas bland knegarna (Vive la France!). Så fort du och din motspelare är på samma byggnad eller väg så måste du lägga ner allt slit. Upp till kamp…någon helt annan stans. En lika enkel regel att förstå som svår att hålla sig till – om man inte aspirerar på slutcastingen i programmet fuskbyggarna that is.
Jag lägger en random gubbe på gräset. Ger många poäng. Sedan trumfar han med två. En stund senare har vi fyra vars. Mitt manskap är slut. Han har en kvar. Fältet ser ut som om en Hultsfredfestival på den gamla goda tiden. Men nu är det jag som gått i däck.
Vi är fyra tävlande kvar. Då spetsas allting till, fram plockas en klassisk schackklocka. Adderar inte bra stress utan även allvar. NU ska en person upp till riktiga SM. Tävla mot landets bästa. Jag ger bort en kamp men vinner nästa. Inför sista matchen har jag chansen. Måste bara vinna.
Det är inte då som jag känner efter – men det är då som jag förstår. Att brädspels-SM inte går under samma regler som Schlager-SM. Det går att tävla seriöst utan att skenavrätta brädspelet som du brukar garva kring. Det här är något annat nu, som ett OS. Under ett olympiskt spel ångrar du aldrig träningstimmarna. Och precis som i de där spelen så skiter du fullständigt i den där gamla olympiska fransosens ledord när det väl blir allvar: ”Det viktigaste i livet är inte att segra utan att kämpa väl.” Men å andra sidan lär väl inte Pierre De Coubertin hålla med om att du kämpat väl när du åker på stryk med fyra gubbar som ligger och däser på gräset…
Plötsligt sitter jag där med en väg rakt fram i min hand. En bricka som inte leder mig någon vart. Åt ingenstans. Medan klockans visare skenar iväg hur långt som helst. Åt helvete.
