Men vad fan… Det är ju jag. FOTO: Erika Norrman
Krönika: Jag skrattar lite, som en aggressionsdämpande gest. Kollar tidtabellen för en femte gång för att dra slutsatsen att den måste vara från en annan tidszon. Jag och min flickvän hittar på slogans till Maltas kollektivtrafik för att fördriva tiden. ”Malta Public Transportation – Let´s not go places” eller ”The beginning is the end” är våra bidrag. Solskyddsfaktorn börjar bubbla upp och det känns lika klibbigt som när man snor in sig i duschdraperiet när man försöker duscha slagkraftigt berusad. Där står vi och väntar under den kokande och hjärtlösa solen.
Ni kan läsa mellan raderna och förstå att jag befinner mig på ön Malta. För mig var Malta mest känt som ett tillhåll för ungdomar med förevändningen att lära sig engelska men som egentligen bara ville festa på varmare breddgrader. Egentligen visste jag inte så mycket mer än detta, om man inte räknar med något avlägset EM-kval i fotboll. Jag såg därför med stor tillförsikt fram emot denna resa.
Det finns något vemodigt med turistorterna i och kring Medelhavet. Det tycks alltid byggas och brötas. Lyftkranar får agera landmärken när man försöker orientera sig med den ofullständiga jävla hotellkartan. Små asiatiska lastbilar med sten och bråte kilar runt på de smala gatorna. Någonstans hör jag att Malta har ett fördelaktigt skattesystem för pensionärer, vilket förklarar alla ”For rent”-skyltarna. De görs rum och byggs lite överallt, tycks det.
Alla är turister utom en själv. Vem skulle argumentera mot det påståendet? Det ligger något fult i att vara turist. Något lantligt och okultiverat. De flesta av oss ser nog oss själva som kosmopoliter med världen som sitt hem. Ingen vill ju vara han med magväska som fotar med sin ”padda”. Så när vi ser en man i 35-års åldern pulsera fram på stranden med T-shirttrycket ”I don´t get drunk, I get awesome” i bjärta färger, fnissar vi lite nedlåtande sinsemellan. Det som var ”awesome” verkar ha svettats ut av den ansträngande promenaden från hotellet till stranden. Han verkar även ha försovit sig och missat den förstärkta hotellfrukosten eftersom han saknar den veritabla spänsten i gången.
I slutet av veckan har vi slutat följa tidtabellen för bussarna. Vi glider dit på måfå och låter bussen som kommer bestämma vart vi ska. Det känns lite mondänt och spontant tycker vi. Medan vi trängs bland nyanlända turister vinkar jag in bussen med vad jag tror är en lokal manér. Bussen blinkar in och slår upp dörrarna. Jag känner de nyss handfallna turisternas beundrande blickar på min breda ryggtavla. Jag fipplar upp fyra euro och möter den leende busschaufförens blick. Han imiterar min överdimensionerade gest som ser ut som en handuppräckning i årskurs ett när han gör den. Jag slår ner blicken och tar emot biljetterna och letar slokörat efter en tom plats. Någonstans där inser jag att jag själv är den där jävla turisten.
