Krönika: Där springer jag runt, ridandes på min fina sabeltandade tiger i den vackra regniga naturen. Då, mitt från ingenstans kommer han fram, mörkklädd med en skräckinjagande rustning och ridandes på en svart drake. Vi står still, han tittar på mig och sekunderna går… jag rider förbi honom i hopp om att han inte bryr sig om mig. Men efter en tiondels sekund smäller det till. Allt blir grått och jag förstår att jag precis blivit dödad.
”Jaha, det var ju typiskt” tänker jag. Återupplivar mig själv och kallar tillbaka min vita tiger. Rider iväg några meter men ser honom sedan dyka upp igen. Sittandes på sin drake gör han sig synlig och tittar ner på lilla mig! Allt om honom säger level 90 och att han är fruktansvärt farlig.
Jag funderar på vad ska jag göra… Sen kommer jag på att jag är en nattalv – jag kan göra mig osynlig. ”HA!” säger jag högt för mig själv och småler, samtidigt som jag och naturen blir ett. Känner mig nöjd över att jag faktiskt kommer ihåg att använda min unika egenskap. Men på något sätt kan han fortfarande se mig, jag vet inte hur men han dödar mig igen.
Nu börjar mitt tålamod försvinna och jag säger till mig själv att om han är kvar nästa gång, då ska jag säga till honom. På skarpen! Känner mig en gnutta cool och oerhört mogen som 22 årig tjej… kvinna.
Precis som jag misstänkte, han är kvar. Och nu är han inte ensam längre. Han har en livsfarlig vän brevid sig, sittandes på en T-rex liknande dinosaurie. Jag känner hur ilskan inom mig smyger fram. Vad är det som händer egentligen? Ska han hålla på såhär hela tiden, om och om igen!? Ne fan heller. Jag frågar honom vad håller på med, vem fan han tror att han är och kallar honom för ”jävla P12” (pojke 12 år).
Det blir tyst en stund och jag känner hur mitt dåliga samvete kommer fram. Jag brukar inte skälla på folk och jag gillar inte heller att svära åt dem. Hade det varit ombytta roller hade jag säkert tyckt att det hela var mycket underhållande.
Sen skriver han tillbaka till mig. Men det jag får tillbaka är massa bokstäver i en enda stor gröt. Jag suckar tungt och vrider på mig frustrerat. ”Ne fy fan, han fortsätter driva med mig” muttrar jag surt för mig själv och rider iväg. Men självfallet blir jag återigen dödad, nu av hans kompis. Jag känner hur ilskan växer och hur mina sammanbitna käkar ger mig huvudvärk.
Jaha… är det såhär det känns att bli gankad i World of Warcraft? Nästa gång säger jag åt hela min guild och då ska motståndaren bannemig smaka på sin egen medicin.
Känner mig fortfarande väldigt omogen och undrar vad denna inlevelse kommer ifrån. Kanske är det mitt tävlingssinne, eller mina åsikter om rätt och fel… eller för att jag helt enkelt känner empati för min nattalv.
Jag stänger av spelet och surar, men det är något som samtidigt gör att jag fortfarande vill vara online. Jag vill vinna över honom. Men jag vet att jag inte kan. Inte än!
Hm… aja. Nu i efterhand vet jag i alla fall att jag inte kan ha konversationer med Horde-spelare, att det vi skriver till varandra bara blir till en gröt av olika versaler. Bra att veta i framtiden, då kanske jag ska göra ”/spit” istället, som min tjejkompis tipsade om.
