Krönika: Barrikaden har nöjet att presentera gästkrönikören Axel Sternå som i dag bjussar på en nostalgitripp tillbaka till det sjukt populära dataspelet Counter-Strike. Gör er redo för MSN, HeatoN, HS och Basshunter.
Om vi ska ringa in. Få män som är födda på åttio- eller nittiotalen saknar helt anknytning till Counter-Strike. Men för alla er andra så var Counter-Strike ett datorspel som gick ut på att plantera eller desarmera en bomb beroende på om man spelade som terrorist eller Counter-Terrorist (mot-terrorist), så kallad CT.
Spelet var en sidoversion till Half Life. Ett spel som utvecklades av den amerikanska speltillverkaren Valve. De krävdes till en början att man hade en fysisk kopia av Half Life för att kunna spela CS. Men jag tror få spelare betalade på något annat sätt än med sin tid. Counter-Strike var helt onlinebaserat. Och man kanske kan kalla det en våldsam och grabbig global community.
Den första banan alla spelade hette de_dust, en stor ökenbana i ett slags kollapsat Kalifat, kanske i Khaddafis Libyen. Jag minns nedräkningen första gången jag spelade. Man började med att köpa vapen. Man använde B-tangenten. Det fanns en tidsgräns. Tre sekunder. Jag hade för bråttom. Köpte fel vapen. Blev dödad av CT nästan direkt. Alla andra var så bra.
Men dessa banor var såna som alla kunde. Man visste var man borde kasta vapen. Var man borde snipra. Jag var aldrig nån mästare. Jag tyckte inte om de stora banorna. Jag föredrog såna fanmappar som kom senare. Fy_pool_day var min favorit. Det var en liten symmetrisk bana med en pool i mitten. Bombplatsen låg på en trampolin i mitten, inom synhåll för alla, nästan oavsett var man befann sig. Sakta blev jag bättre.
Jag insåg att mycket handlade om reaktionsförmåga. Och om att lyssna. Med [shift] så smög man. Jag gillade när man möttes fem mot fem och man lyckades överleva och blev en mot en med nån snubbe (1on1). Då hade man en publik som såg allt. Det finaste man kunde göra i såna situationer var att kniva nån. Vissa servrar hade ljudspår med ”HUMILIATION” när det hände. Var man tillräckligt bra på att smyga kunde man cutta nån bakifrån. Det var finare än att knäppa nån med HS, headshot.
Jag blev bättre på CS. Men jag blev aldrig känd. Jag hade inget CS-nick. Bytte för ofta. Förvirrande för medspelarna. Bara n00bs höll på så.
Ett namn som dyker upp från den här perioden är HeatoN. Han var nån slags världsmästare i CS. Jag kan inte bedöma hans spel eller taktik. Men han verkar ha varit en bortklemad snubbe som druckit för mycket Jolt Cola. Ungefär som Lisbeth Salanders kompis, Plague.
Vid samma period sjöng Basshunter ”banna, banna dig så hårt”. Raden hade kunnat komma från en CS-chatt. För spelet och communityn runt var en slags gemensam och nationsöverskridande uppfostran, en parallellskola. Bara ge oss en random server. Skicka servernumret i MSN och vi kör. Vi dödar några timmar. Game on.
En från min skola hade den unika begåvningskombinationen att han både var bra på CS och bra på tjejer. I ett omklädningsrum sa han en gång: ”Next next next några gånger och allt kommer bli bättre. Brudar, skolan, rubbet”. Han menade att man skulle avinstallera spelet och ägna sig åt seriösa saker som tjejer och studier. Ironiskt såklart. Han spelade varje dag.
Counter-Strike förblir ändå bara ett spel. Ett spel som hade allt. En subkultur med tonårskillar, ledarlösa och löst sammansatta i det digitala klustret. Ett slags allas krig mot alla. Ungefär som IS eller Al-Qaida, fast med skillnaden att vi sköt på varandra i en fiktiv värld.
Det förvånar mig att spelmotorn knappt förändrades under alla år. Det var inte grafiken som lockade spelarna. Det var våldet och de absurda situationerna som kunde uppstå. Man kan tänka sig att Counter-Strike återuppstår som nostalgi på ett internetcafé i tunnelbanan. Men för mig är det ett avslutat kapitel. Jag måste tänka på de naturlagar som gäller i verkligheten. För i verkligheten finns ingen friendly fire. I verkligheten tar alla åt sig. Man tvingas gå på tå.
Axel Sternå
