Mega Man-bingo en av kvällens ögonöppnare

Elin går AFK: Är Clark Kent fast i maskulinitetens fängelse? Är Mario en avtrubbad mördare? Det var två av frågorna som ställdes under temakvällen på stadsbiblioteket i Göteborg. Barrikadens nyförvärv Elin Bengtsson var på plats när Spelkultur för alla hade höstpremiär och lockade omkring 30 gamers i blandade åldrar.

Jag tar på mig mina glasögon för att syna frågorna i mitt lilla anteckningsblock. Egentligen tar jag på mig glasögonen för att med dess bågar mer likna Clark Kent. Min favorithjälte. Min drömjournalist. Alla vill vi väl efterlikna dem vi idealiserar? Stålmannens alter ego (eller om det kanske är tvärtom?) är en man jag sitter och tänker på alltså. Han är en typisk man. I mina ögon är han en riktig karl skriver jag, och jag gör samtidigt en besviken notering över mitt eget klichéartade ordval.

Jag minns min Clark Kent som vänlig, osäker, inkännande och god – uppriktiga sidor som jag vill påstå att kanske inte alla människor med manligt fortplantningsorgan vågar eller vill visa. Det i sig kräver sin styrka. Så också för personer med kvinnligt fortplantningsorgan för den delen. Att vara sann mot sig själv och samtidigt visa samma emotionella transparens och uppriktighet för sin omgivning kräver frigjorda själar tänker jag där med mitt anteckningsblock som börjar fyllas av skisser av penisar som bär glasögon och cape.

Var eller är Clark Kent fast i maskulinitetens fängelse? I Göteborg denna septemberkväll är den frågan mer relevant än någonsin. Det är Siri Landgren, med bakgrund som ljudkonstnär, musiker och skribent, och Kjell Håftén, en av grundarna till Datorspelsakademien, tillsammans med Göteborgs stadsbibliotek som vägleder oss ikväll.

Arrangörerna Siri Landgren och Kjell Håftén. Foto: Elin Bengtsson

Idag är det den 7:e gången i ordningen av Spelkultur för alla. Varje afton har ett nytt fokus inom spelvärlden och ikväll, under höstterminens premiärkväll, ställer de frågor om den maskulinitet som ofta gestaltas av hjältar, skurkar och sidokaraktärer inom data- och tv-spel.

Frågorna lyder: Vilka är dessa män? Vilka egenskaper lyfts fram, vilken maskulinitet skildras? Vilka män, killar, pojkar, gubbar, farbröder syns inte i spelen? En kväll med samtal och föreläsning väntar.

Siri och Kjell har satt igång fyra olika tv-spel i stadsbibliotekets del Dynamo. Dynamo är ett Mecka för oss som råkar vara det minsta intresserade av serietidningar, manga, brädspel, tv-spel etcetera. En intellektuell nördfritidsgård för alla åldrar, i enbart dess positiva benämning. På Dynamos stora tv-skärmar spelas det för fullt på fyra olika tv-spel som inte använder kvinnor eller barn som en anledning till att driva handlingen framåt. Idag spelas spel där män har varierat känslospektra och på något sätt räddar andra män. Det är handlingar som drivs på av manliga karaktärer som inte ska hämnas, döda eller visa enbart vrede. Karaktärerna är heller inte uteslutande vita män, overkligt muskulösa, svettiga, hårdnackade med vapen och har heller inte eventuell militärisk eller annan traumatisk bakgrund.

Något som jag finner extra uppfriskande under kvällens upptäcktsresa är att handlingen och spelmekaniken går hand i hand. Tangentfattningen i ett av spelen är sådan att bägge spelare oundvikligen har fysisk kontakt för att kunna spela ihop. I det andra spelet på Xbox krävs att man bara spelar på en kontroll. Vänstra spaken styr den ene gubben, högra spaken styr den andre. Då krävs det att spelarna sitter nära varandra och håller i handkontrollen samtidigt.

Alla som kommer till Spelkultur för alla får fylla i Male Protagonist Bingo. En ska tänka på en manlig tv-spelskaraktär och sedan kryssa i om egenskaperna på bingobrickan stämmer överens med mannen en har i åtanke. Det är inga överväldigande positiva egenskaper som kryssas i. Jag väljer Mega Man. Mega Man 2 från NES för att vara exakt. Ännu en favoritsnubbe jag har, näst efter mannen i cape då. Mega Man verkar vara en ståndaktig och en rättskaffens man. Mega Man skulle aldrig använda järnrör som vapen eller smaka på irrationellt nationalistiska ord. Dessvärre kryssas allt för många egenskaper i på bingobrickan. Kanske är hans mysiga händer smutsiga av blod ändå?

Resultatet av när Mega Man skrevs in i bingospelet. Foto: Elin Bengtsson

Efter tio minuters granskande av de män jag ser upp till börjar jag få andnöd efter mitt eget ifrågasättande av både Clark Kent OCH Mega Man. Jag känner mig lurad. Kanske också lurad av mig själv? Jag tar av mig mina egna glasögon i besvikelse. Vill inte likna Clark Kent när jag utgår från bingon. Jag behöver friskt syre i tanken och mothugg i vart mina tankar seglar iväg. Jag lyssnar till två besökare som också de sitter med bingot. De har valt Mario. Miranda heter hen som tittar på rutan där det står ”avtrubbad mördare”.
– Är Mario verkligen det? Han har ju ett syfte? säger Miranda.

En Andreas svarar snabbt:
– Om det är en fråga om syftesbeskrivning för att komma undan som mördare skulle man kunna rättfärdiga rätt många folkmord också.

Konversationen dör och Miranda sätter ett kryss i rutan. Jag frågar Miranda varför hen fattat tycke för tv-spel.
– Det är skönt att fly verkligheten för en stund. Och det är mer kreativt än att se på film.

De fyra spel som spelades under kvällen: Dinner Date av Stout Games <> Broken Age av Double Fine <> Bromancing Saga II: Brofessional Mansassins av Daniel Remar <> Brothers: A tale of two sons av Josef Fares och Starbreeze <>

Andreas som kommer in i frågan efter att ha varit och frågat Kjell om förtydligande om vad en antihjälte är, ännu en ruta att eventuellt kryssa i.
– Det är roligt att spela. Jag spelar som ett sätt att varva ned eller när jag ska unna mig själv egentid. Jag har spelat hela mitt liv och det är en del av mig. Jag har ett teknikintresse och tycker om spel där man ska bygga upp något själv, skapa och ta hand om något.

Vi börjar alla tre rabbla spel som spelades när vi fick vår första PC in i familjehemmen. Theme Hospital säger någon. Och det lägger sig en drömsk dimma över allas blickar.

Jag haffar Siri för att höra mer om hur hen och Kjell hamnade som arrangörer på stadsbiblioteket.
– Jag är väldigt intresserad av kultur generellt. Jag har ett allmänt intresse för hur vi relaterar till kultur. Det är intressant att vara i det som inte är identifierat som erkänd kultur.
Siri menar att hen syftar till att tv-spel, precis som hiphop en gång var, inte än fått erkännande i de kulturella rummen.
– Jag ser upp till människor som är inspirerande. Så träffade jag Kjell som har så mycket driv och så mycket kunskap inom tv-spel.
Idag står de som vänner och berikar ca 30 personers tillvaro intill Avenyn i Göteborg.

Siri och Kjell samlar alla deltagare och vi talar om bingot. Kjell menar att den vite mannen väljs som huvudkaraktär i spelens värld för att inte visa så mycket. Hen hävdar att genom att man tar en vit man blir det fokus på vad istället för vem. Då det är icke-vita män som huvudrollskaraktärer blir det istället stort fokus på vem. En vit man är som ett noll-läge. Normen bekräftar stereotypen och tvärtom, tänker jag. Senare i gruppdiskussionerna kan vissa hålla med om Kjells tankar om fokuset. En person berättar att hen föredrar när det är dessa tuffa män som en är i spelets värld. Hen menar att dessa overkliga män är så långt från något hen kan identifiera sig med att det då blir blank-face. Hen menar att då placerar hen sitt eget ansikte på karaktären och lever sig bättre in i rollen som mannen bär i spelet.

Andra säger emot och tycker det är bedrövligt tråkigt med spel där inte mer variation än den typen av manliga karaktärer erbjuds. För Siri var det självklart sedan unga år att söka sig till spel där valet fanns att spela kvinnliga karaktärer. En tredje person i gruppen vid namn Amanda säger att vissa dagar vill man bara kötta Diablo, andra dagar vill man ha något helt annat syfte framför sig på skärmen. Vad en söker i en spelupplevelse är minst sagt individuellt.

Även i tv-spelens värld finns det dåliga dejter. Dinner Date handlar om en man som blir ”stood up” då hans date inte dyker upp. Foto: Elin Bengtsson

Det slår mig som en orch-käftsmäll att det finns spel-genrer jag aldrig ens hört talas om. Kjell berättar att hen är fascinerad av spel som av oklara anledningar aldrig når App-store eller de kommersiella hyllkanterna. Det finns spel som på olika platser på jorden används för att undervisa människor om till exempel menstruation såväl som vad som pågår i kroppen under en graviditet. Spel alltså. Spel som gör detta. Utan att män ska döda eller eventuellt se ut som att de äter anabola-corn flakes en tisdagsmorgon.

Det är en fröjd att bli upplyst på dessa punkter. En fröjd att lyssna till ett trettiotal gamers i olika åldrar och med olika könstillhörigheter verbalisera tankar och funderingar inom spelvärlden. Jag känner det friska syret sprida sig i min hjärna. Jag känner hopp för data- och tv-spelkulturen som snart erkänd kultur.

Dessa schablonartade bilder av män, det må vara hjältar eller antihjältar, är inte i tiden. Den här typen av frågeställningar är dock definitivt i tiden. Någon gång måste vara den första? Så ock för tankar. Siri och Kjell har en imponerande ton när de samtalar med oss och varandra. De har funderingar och tankar som har gått ett par varv (och förmodligen år) extra än i alla fall mitt huvud. De lyser på dessa reflektioner med betydligt tyngre strukturell kunskap än jag har gällande patriarkat och machokultur. De talar så att jag förstår vad jag själv tänker.

Jag känner mig förlåtande och börja snegla på Mega Man och Clark Kent med vänliga ögon efter att ha famlat utan dem i tre timmar. Inte vill jag lämna dem för att jag kanske genomskådar något. Ingen är fullkomlig och det är enkelt att tappa bort sig själv. Eller tappa bort varandra. Förmodligen även för mina två hjältar. Eller dess skapare. Ibland behöver vi alla, som ikväll, omruskande tankar. Eller någon, utan orimliga mansideal, att hålla i samma spelkontroll med.

Hatten av för Siri, Kjell och stadsbiblioteket i Göteborg. Och på med mina superhjälteglasögon, som jag nu bär med en mer medveten touch.