Nytt spel: Benjamin Asplund har spelat och recenserat det nya spelet ”This War of Mine: The Little Ones” till PS4. Spelet finns även till Xbox One. Under ett par dagars testande ändrades omdömet från skräp till beroende:
”Det gick från vad är detta för skit till att jag älskar att besöka min dystra familj i blyertsvärlden”, skriver han.
Innan jag började spela så youtube:ade jag en trailer på spelet och blev extremt sugen. Verkar vara musik som jag tycker om och animering som ser bra ut. Glad som en liten kille som snart ska fylla år, så åker jag hem till min fru och meddelar att jag ska få skriva en recension för Barrikaden.
När jag nu stoppar i spelet så undrar jag vad detta är för skräp – ett hus som det springer runt tre gubbar i och som jag inte fattar hur jag styr, byter gubbe eller hur jag får dem att sluta gnälla. För gnälla det gör de hela tiden. Jag får genast ångest och tänker hur ska jag kunna skriva något positivt om detta spel som absolut inte är tillägnat mig som älskar tevespel? Jag vänder mig om till min fru som sitter bredvid och frågar om det är det här jag har väntat i tre veckor på att pröva. Svaret blir en axelryckning, ”du kan väl ge det mer än 10 minuter”.
Efter att jag spelat en stund (tre timmar) så börjar jag få grepp på personerna som jag ska styra och få att överleva. Och det är just det spelet går ut på; tre personer ska överleva i spillrorna av ett krig i en grå värld som ser ut att var skapad med blyerts. Det är i 2D, med enkel grafik och mycket dystert ljud i bakgrunden som jag i början tycker är trams. Men som efter en stund kryper sig in i min hjärna och äter på mitt samvete. Var gång jag hör skott från automatvapen tänker jag ”hoppas dom inte kommer hit”.
Gameplay saxad från trailern på youtube.
I början, som är ljus dag i spelet, så är du i din bostad/läger. Där försöker du göra det så bra som möjligt för dina karaktärer genom att bygga spisar, odlingar, sängar, stolar, verktygsbänk och så vidare. För att de ska få mat, medicin och vapen att försvara sig med. Efter en stund blir skärmen svart och det står att nu är det natt. Nu måste du göra ditt första riktiga val, stanna i ditt fort och vakta, sova eller ut i världen och plundra. Det kan vara värt att plundra, men tänk på att du också kan bli plundrad. Därför är det bra om någon vaktar, eller? Det är ju dumt om en är vaken, om det inte händer något? Då kunde ju den karaktären ha sovit och varit pigg och orkat jobba mer med ditt boende, eller?
Jag valde att plundra vid nästan alla tillfällen jag kunde. Men det resulterade i att jag blev av med nästan lika mycket jag fick med mig hem. Ibland bra ibland dåligt. I vissa ställen i spelet möter du karaktärer som vill ha din hjälp. Fundera nu riktigt noga vad som är bäst. Hjälpa dig själv att bygga upp ditt läger eller hjälpa andra och kanske få någon belöning? För det är just det spelet vill, fånga ditt samvete. Vem är din karaktär, vad är bäst, hjälpa andra eller dig själv eller offra någon för din egen vinning skull?
Gameplay saxad från trailern på youtube.
Nu måste jag säga att jag ändrade mig om spelets dystra musik. Det väcker ett intresse och sug i mig. Från att undra vad är detta för skit till att jag älskar att besöka min dystra familj i blyertsvärlden. Jag är som beroende av att veta vad jag kan hitta i nästa byggnad och vad eller vem det är som rör sig längre fram. Jag blir glad varje gång min karaktär kommer hem med livet i behåll och kan bidra till att mitt hem blir bättre.
Absolut värt att köpa och roligt att sitta med en vän och diskutera vad som man ska lägga resurser på – tobak, hembränt eller mat till karaktärerna? Men bäst gör sig spelet mitt i natten, när jag inte kan sova, med hörlurar på hög volym och projektorn på hög kontrast plus en dubbel ristretto på bordet bredvid.
/Benjamin Asplund
*Spelet finns även till Xbox One
