Krönika: Frak yeah! Fram tills att beskedet kom häromdagen så visste jag inte ens hur mycket jag saknat Starbuck och de andra i Battlestar Galactica. Men redan nu har väntan och längtan börjat efter ”toasters”, Gaius Baltars hårsvall och Bill Adamas auktoritära stämma.
Om jag skulle göra en rankinglista över de absolut bästa tv-serierna jag någonsin sett så ligger Battlestar Galactica definitivt på en pallplats. Gillar jag då nyheten att BSG blir film? Frak yeah, för att låna den påhittade och välanvända svordomen från sci-fi-serien.
BSG gjordes första gången som tv-serie i slutet av 70-talet, och det är också skaparen av serien som knutits till filmprojeketet vilket lovar gott. Men likt de flesta som inte är alltför gamla så föll jag hårdare än en svingande centurionnäve för nyversionen som kom 2003. Den höll sig fräsch från starten till målet, det vill säga säsong 4 (2009). Den vattnades inte ur som en del andra serier som gått (för) länge tenderar att göra.
Starbuck i sin Viper.
Det har visserligen kommit webbserie, tv-film och spinoff (Caprica, var sådär) efteråt. Men jag känner ändå ett sug. Framförallt för att jag räknar med att samma skådisar används som i den BSG-serien jag fastnade för. För de måste behålla Edward James Olmos (Bill Adama), Katee Sackhoff (Starbuck) och James Callis (Gaius Baltar). Och gärna resten också.
Rymdstriderna med piloterna Starbucks och Apollos kamp mot de elaka cylons är såklart en viktig del av serien, men den handlar framförallt också om deras och övriga karaktärers liv, val och känslor. För BSG innehåller väldigt många olika element som vävs samman; action, kärlek, intriger, politisk maktkamp, religion, teknik, infiltrering, fiender, utvecklande story, coola rymdfighter, interna stridigheter, överlevnad i krissituationer och intressanta karaktärer. Inget dåligt? Kommer inte på något.
Trots allt detta så håller den sig ändå inom ramen för något som känns verklighetstroget, om man kan säga så om en serie i rymden. Jag tror att verklighetskänslan infinner sig då serien inte överdriver eller ballar ur med massa konstiga aliens/människor i olika ansiktsminkningar (*host* Stargate/Star Trek). Här är det bara cylons som gäller, cylons som antingen ser ut som människor eller som robotkrigare/rymdskepp med röda sensorer.
En sak jag också gillade med serien var att den hade ett eget bildspråk. Det var snyggt, medvetet och konsekvent foto med bland annat åkande kameror och inzoomningar. Får hoppas den speciella BSG-känslan hänger med.
Cylon centurion, även känd som en ”toaster”.
En farhåga är att då serien fått tid att breda ut storyn, utveckla karaktärerna och ge tid åt fördjupning – så ska allt nu klumpas ihop till en film på säg 2,5 timmar. Det kan kännas futtigt då man vänjde sig vid sammanlagt 73 avsnitt då serien sändes på amerikanska kanalen SyFy.
Men jag får ändå säga att de nya Star Trek-filmerna är lyckade, och det kan mycket väl funka för även BSG som kanske kan ta upp kampen med Spock & co samt den ännu större franchisen som också handlar om stjärnor, krig och rymdskepp.
Jag hoppas bara att det inte blir en för hollywoodifierad version som är för barnvänlig, skojig och med en för simpel handling. Bevara de mänskliga problemen, mörkret och krydda med cylonattacker så kan det bli riktigt bra.
Nej, nu måste jag stilla min nyuppkomna BSG-abstinens. Dags att plocka fram DVD-boxen med den helt fantastiska säsong 1. So say we all!
Bengt out.
