Kim W: ”Jag är ju såklart Alena”

Skräck: Förra sommaren visades en kortare filmversion på SVT av det hyllade seriealbumet Alena. I dag släpps långfilmsversionen på bio.
– Den är 1,5 timme lång, precis som en skräckfilm ska vara, säger serieskaparen Kim W. Andersson när Barrikaden får en pratstund på telefon några dagar innan Alena släpps lös på bioduken.

Så ser den ut – framsidan till nya upplagan samt filmpostern till Alena.

Det är inte långt kvar till biopremiären, hur går tankarna?
– Det är häftigt. Men jag har levt med filmen ett par år nu så man har blivit luttrad, jag fick påminna mig själv i veckan faktiskt att om jag stått vid sidan om och hört talas om att en svensk serietecknare fått sin bok gjord till film som går upp på bio – då hade jag tyckt det varit det häftigaste i hela världen. Jag får nog försöka att känna lite för mig själv, men det är svårt när man är mitt i det, säger Kim W. Andersson.

– Det har varit en resa. Den boken släppte jag 2012 eller 2011 på Kolik förlag. Innan dess gick den som följetong i Nemi-tidningen. Jag började med serien för över sju år sedan. För fem år sedan blev jag klar med den i bokform och sen träffade jag Daniel di Grado (filmens regissör) och han visade intresse för att göra film av den. Jag blev jätteglad men det var inget jag vågade hoppas på. Det är sånt det bara snackas om men inte blir av, tänkte jag.

– Men så fort Daniel di Grado och Alexander Rönnberg (producent) fick okej från mig så satte de igång med att jobba. Och enligt deras erfarenhet gick det förvånansvärt snabbt till att få allt klart, finansierat och filmat. Bara några år, vilket är hiskeligt snabbt i den här världen har jag lärt mig.

Alena hade världspremiär förra hösten på skräckfilmsfestivalen i Sitges, utanför Barcelona, och Kim har varit med på hela resan. Från att be filminstitutet om pengar till att skriva manus, tänka på kläder, locations och välja skådespelare.

Det känns som du fått göra mer än många andra upphovsmän som fått se sina verk bli till film?
– Eller hur. Man har ju hört om författare eller serieskapare som säljer rättigheterna och 15 år senare får de köpa en biobiljett. Jag har varit med hela vägen och det är jag glad för, säger Kim till och med fått göra en liten cameo-roll som en av endast två manliga karaktärer i filmen.

– Den andra spelas av Johan Ehn som jag kände sen innan men är en fantastisk skådespelare. Flera tjejer provspelade och jag fick tycka till och testa. Det var väldigt intressant att se hur de tog sig an rollerna. Redan tidigt i processen hade jag en tydlig bild av hur Alena (spelad av Amalia Holm) och Filippa (Molly Nutley) var, men det var kul att se hur skådespelarna och regissören tog sig an det. Sen när vi valt vem som ska spela vem så började vi med kostymer och gjorde peruken till Alena. Och sen helt plötsligt så står den karaktären som jag hittat på för massa år sen framför mig i kött och blod. Det var en otroligt märklig händelse.

Blev du rädd?
– Lite för mig själv kanske, hehe, över vad jag gjort. Men jag är otroligt imponerad av skådespelarna och med vilken energi och engagemang alla gått in med. Det är en liten produktion men alla som varit med och jobbat har gett 110 procent.

– På något sätt tror jag det är så för att det är skräck. Alla vill göra skräck och alla har längtat efter att göra skräck. Därför hade vi de allra bästa i Sverige som var med. Love Larson gör mask och är Oscarsnominerad i år, han jobbade med vår film. Vi hade inte haft råd om han tagit vad han brukar göra, alla vill göra bra skräckfilm i Sverige.

Ovan: Serieruta från albumet med mobbaren Filippa. Nedan: Filippa (till vänster) spelas av Molly Nutley i filmen. Serieruta använd med tillåtelse av Kim W/Apart förlag. Foto: Pressbild

Beskriv karaktären Alena?
– Hehe, jag fick ju ta fram boken igen när jag skulle börja jobba med filmen och manuset. Jag läste om den några gånger och läste även gamla anteckningar. Jag fick djupdyka i mitt eget verk och det var intressant eftersom det gått en hel del tid och jag fick se skaparen bakom med lite distans till det hela.

– Jag kände inte igen allt i honom. Det kändes som att jag vuxit upp sedan tiden efter Alena. Jag är ju såklart Alena, men precis lika mycket de andra. Det är en romantisk berättelse men också en tragisk berättelse. Enligt mig måste det vara tragiskt om det ska vara romantiskt. Annars blir det gulligt och man kan ju inte göra en gullig skräckfilm.

– När jag läste boken igen försökte jag se vem som gjort den. Boken var nog ganska ledsen, det var nån sorts terapi att skriva boken. Det är lite läskigt men samtidigt skönt att det inte känns så längre, hehe. Jag hade inte skrivit den boken idag, men jag är stolt över den och att den yngre versionen av mig gick vidare och kanske blev gladare tack vare boken.

Är du en romantiker?

Barrikaden träffade Kim W Andesson på Scifi-mässan i höstas då han frikostigt delade ut rabattkoder i instagramklippet!

– Jag tror jag har en ganska speciell bild av vad romantik är – som jag nämnde att romantik måste vara tragik. Det måste göra ont, annars är det inte romantiskt, haha. Jag har gjort många romantiska skräckserier (Love Hurts till exempel). Det är min grej, det är väl 40 stycken någonting. Och på ett sätt vill jag inte analysera mig själv för mycket. Det är lite näpet och läskigt men visst kan man väl säga att jag är en romantiker, men kanske inte på samma sätt som andra.

Var det självklart att arbeta med skräck?
– För mig har det nästan alltid varit det, jag växte upp med skräckfilm som någon sorts daglig föda. Det har jag alltid varit inspirerad av. Jag har sett alla klassiska skräckfilmer och tycker det är en fascinerande och fantastisk genre att arbeta inom. Jag känner mig hemma.

I albumet är det en blandad skola men i filmen en skola endast för tjejer. Hur ser du på sådana ändringar som blivit?
– Jag fick vara med och tycka till om ändringar och på förslag och när det begav sig så var det aldrig något problem. Jag tyckte det var spännande att uppdatera berättelsen. Det ska inte vara samma sak, ett annat medium måste ju justera. Och sen hade Daniel sin egen vision om vilken berättelse det skulle vara.

I till exempel The Walking Dead kan man ibland se identiska serierutor mot hur det blivit i tv-rutan. Var det något du själv ville eller hoppades på med Alena?
– Jag kom inte med förslag eller krav på det så. Men några rutor och scener är faktiskt identiska eller lika i boken och filmen. Det var Daniel som ville göra det själv och det var skitroligt. I slutet av det nyutgivna albumet är det 16 extrasidor med bilder från filmen. Där i bildtexterna berättar jag att man kan känna igen några exempel på just det.

– Jag kommer ihåg att Daniel pratade om att han ville använda mycket färger från boken vilket han också gjort i vissa scener på ett härligt sätt. Sen har jag så klart inspirerats av den italienska filmregissören Dario Argento vad gäller färgläggning. Han har fantastiska färger i sina skräckfilmer och jag tror att Daniel, genom mig, även han inspirerats av Dario Argento. Eller jag vet att han älskar Dario Argento.

Är det lättare men också intressantare att skriva en mörk berättelser?
– Jo, det är det nog. Men det viktiga är att det är på allvar. Den boken jag gjorde klart förra veckan som heter Astrid, en ny science fiction-figur, och skickats till Dark Horse – min ambition där är att likna äventyr som Indiana Jones och Tillbaka till framtiden. Jag vill att det ska vara på allvar och att konsekvenserna ska kännas. Det ska inte vara att de skrattar och springer vidare.

– Det är något jag känt, att om inte jag tar det på absolut högsta allvar så kommer ingen annan göra det heller. Så har det också varit med mina skräckserier, att det varit lätt för mig att ta det på stort allvar. På liv och död, det är vad det handlar om egentligen.

Ovan: Serieruta från albumet. Nedan: Amalia Holm spelar Alena i filmen som har premiär i dag, 19 augusti. Foto: Apart förlag och pressbild

Finns det planer på någon fortsättning i Alena-universumet?
– Nej, man ska lämna saker i tid och jag är väldigt glad över hur den berättelsen är. Jag vill inte ändra på den på något sätt. Nä, nu är jag ute i rymden ”vettu” med Astrid.

Första Astridboken på 128 sidor är alldeles nyligen inlämnad till serieförlaget Dark Horse (som även gett ut Love Hurts i USA) och ges ut i november i USA. En ny, lyxigare utgåva, med Alena har släppts i Sverige på Apart förlag och dessutom utkommer Alena på engelska (Dark Horse) i USA om bara några dagar.

– Alena-filmen har blivit lite av en hbtq-film, och den har visats på lite festivaler i och med att det är olika lesbiska kärleksberättelser, och det är skithäftigt. Vi får se om boken mottas på samma sätt i USA, det hade varit roligt om den gjorde det. Det var inget jag tänkte på rakt ut från början. Jag ville att det skulle vara en flytande idé om sexuell läggning i min berättelse. I boken har hon förhållanden med en kille och en tjej. När boken kom ut i Sverige var första recensionstiteln ungefär ”en lesbisk skräckberättelse”. Jag bah va? Eller jo det är det väl, och det kan det väl få vara. Det kändes jäkligt coolt.

Bengt out.