Superhjältar: Efter elva år och 20 storfilmer som hänger ihop mer eller mindre är det nu dags för Marvels superhjältefinal ”Avengers: Endgame”. Benjamin Asplund har sett den nya finalen (och avslöjar inga eventuella dödsfall).
För ett år sedan kom första filmen som slog mig i magen hårdare än Hulken. Nu kommer uppföljaren som jag väntat på. Men vad ska jag få denna gång? Kommer jag komma ut glad eller kommer det onda sitta kvar i magen? Jag är lite rädd att jag inte kommer bli nöjd. Eller jag är mycket rädd att jag inte kommer att bli nöjd. Min fru frågade för tv dagar sedan vad kan vi vänta oss, hur tror du det går? Jag kände att jag ville skrika ut massor av saker, som hen kommer dö, man behöver ingen DeLorean för att lösa problem och aaaaaaaahhh jag vet inte. Jag stirrar istället bara som ett fån med öppen mun och får ur mig ”Ööööööööhhhh jag vet inte, tror det blir bra”. Jag har så mycket känslor investerade i denna film så det gör ont. Jag blir verkligen ledsen när jag tänker på de som är döda, även fast jag vet att det bara är film.
Jag har spenderat många timmar med att funderara på vem som kommer att dö. Känns som det är ofrånkomligt att alla ska överleva. Med det menar jag att de som är ”döda” inte är döda men de som lever ligger jäkligt illa till. De levande måste offra sig för de döda. Man kanske får se någon ta över någons annan dräkt och krafter. Iron Woman kanske? Det är väl mer önsketänk just med Iron Woman. Det vore ju kul om folk kunde dö som flugor som i Game of Thrones, det vore uppfriskande. Men det är svårt att döda superhjältar. De kommer alltid tillbaka, eller?
Det släpptes 32 affischer med budskapet ”Avenge the fallen” med bilder på de döda och de som lever. Tack vare dessa är jag rädd att denna film kommer vara för fluffig och fin. Alla kommer att stoppa Thanos tillsammans och leva lyckliga i alla sina dagar. Jag hoppas ändå att man kan hålla ont i magen-känslan ända in i slutet och även efter. Detta ska inte vara en solskenshistoria, det handlar om liv och död.
Denna gång handlar filmen om just hämnd. Hämnd är ett bra recept att koka en soppa på. Thanos har ”dustat” (gjort folk till aska) halva jordens invånare. Alla är berörda, inte bara våra superhjältar. Jorden har förvandlats till en plats som kan liknas med en soptipp och det finns inget hopp om att få tillbaka världen till något bättre. Tomma gator, övergivna bilar och sopor över allt. Det enda superhjältarna vill göra är att hämnas, eller de är inte så super längre. Kanske ska vi bara säga att den enda våra hjältar vill göra är att hämnas. Men hur ska man hämnas på Thanos som ingen vet var han är?
Jag vill inte säga mer.
Men en liten spoiler är att jag grinade och hulkade som bara 105 kilo Benjamin kan, när någon sa repliken ”on your left”. Det är så otroligt fint.
Filmen är inte vad man kan vänta sig av en Avengers-rulle. Den är seg och utdragen med mycket tid för reflektion över val. Man känner med karaktärerna och deras sorg för ”the fallen”, den är genuin och äkta. Alla i salongen var så inne i storyn att det under filmens tredje akt kom ett kollektivt ”oooooooooooooo”. Alla var med på det, till och med jag som alltid är tyst på bio. Men så här i efterhand så älskar jag den. Gå och se filmen, det kommer aldrig bli bättre än så här. Tack vare alla filmer i ryggen blir detta ett bra avslut.
On your left!
P.s. har fortfarande ont i magen. Om det beror på slaget från första filmen eller upplevelsen från denna får ni lista ut själva.
