Biofilm: Allting är vitt. Vi är i himlen där man använder intuitiva handsvepningar för att kommunicera på ett elegant och självsäkert sätt. Allting är magiskt och i harmoni som i en LSD-trip. Filmen om Steve Jobs är inte som dennes vision om världen. Snarare tvärtom. Det är skitigt och kornigt, vårdnadstvister och svek.
Michael Fassbender spelar Steve Jobs i filmen med samma namn som Apples grundare. Foto: UPI Media
Regissören Danny Boyle är väldigt långt bort från Apple-estetiken. Med tidigare filmer som Slumdog Millionaire och Trainspotting ligger fokus på den råa sanningen snarare än drömska illusioner. Hela filmen får vi hänga med Michael Fassbender (Jobs) backstage inför de olika presentationerna av nya Apple-produkter som ska förändra världen. Det är en ständig kamp mot klockan då Steve Jobs vägrar att på något sätt senarelägga en presentation. Han är perfektionist som inte skyr några medel att förmedla sin dröm om framtiden, även om det sårar hans närmsta vänner tillika kollegor. Vi lär oss snabbt att hata denna maniska visionär, inte minst när han hjärtlöst motsäger sig faderskapet till 5-åriga Lisa som han dessutom döpt en dator efter.
Foto: UPI Media
Föga förvånande klarar inte denna filmen Bechdel-testet och vi matas med dryga och finurliga one-liners som vi vant oss att framgångsrika enterprenörer slänger sig med. Bortsett från det tycker jag att filmen berör och jag gillar uppmålningen av geniet som ständigt är på gränsen till att tas för galen. Förutom mr Jobs får vi följa hans assistent Joanna Hoffman som spelas av Kate Winslet. Inledningsvis gör hon sin roll väldigt trovärdig och deras relation känns väldigt äkta. Tyvärr försvinner den magiska kemin mot slutet och filmens backstage-stilgrepp som var spännande i början känns tyvärr lite för endimensionellt efter en dryg timme.
Filmen har svensk biopremiär idag.
/Martin Sjölander
