Recension: Threads of Destiny

Star Wars: En svensk Star Wars-film? Ja, det är precis vad fanfilmen Threads of Destiny är. Och orkar du inte vänta på att J.J. Abrams ska göra klart episod VII så är den här filmen ett helt okej sätt att stilla begäret av galaktiska tvister och jedis som slaktar stormtroopers.

Planeten Coreign är i centrum av sagan då dess värdefulla mineraler gjort att både Skenviimperiet och den nya Republiken vill annektera kungariket. Skenviimperiet skickar sin onda ambassadör Lord Siege, en sith, medan den goda jediordern skickar mästaren Soran Darr och hans padawan Raven Darkham. Det hela tar en ny vändning när Lord Siege kidnappar prinsessan Arianna och gillrar en fälla för jediriddarna.

Threads of Destiny utspelar sig 94 år efter Star Wars VI. Men då fanfilmen haft en budget på omkring 50 000 kronor vore det högst orättvist att jämföra den med en Hollywoodproduktion. Det hade varit som att Jabba de Hutt utmanat Prinsessan Leia på en grodätartävling.

Till skillnad mot alla andra fanfilmer som gjorts så är Threads of Destiny inte en kortfilm. Det är den första fullängdaren gjord av fans, den är 110 minuter lång och svensk. Tre rätt häftiga faktum. Det mindre häftiga med att den är svensk är att vissa av skådespelarnas engelskauttal inte är alltför övertygande.

Filmen börjar i lugn takt, det är prat och förklaringar av karaktärerna och tvisten. Jag förstår om en del kan tycka att det tar lång tid innan det blir action. Men själv tycker jag det bara är bra. Tack vare startsträckan får filmen en handling och ett tempo som håller. För dosen av lasersvärd, rymdskeppsjakt och snedskjutande stormtroopers kommer så småningom.

Som förväntat när det handlar om gratisarbetande skådespelare så varierar kvalitén. Filmens stora skurk Lord Siege, superbt spelad av Andreas Rylander, är hur som helst bäst av alla och gör verkligen sin roll på ett trovärdigt sätt. Han lyfter filmen.

Filmteamet får ofta till bra kameravinklar och stämningsfulla ljussättningar. Filmens starkaste kort är nivån på ljudet, specialeffekterna och grafiken. Den är riktigt hög. Högre än vad jag förväntat mig och det är mycket det ihop med det vassa soundtracket som gör att filmen känns som att den passar in i Star Wars-universumet. Känslan höjs genom att slänga in ett jawaskrik, R2-D2, en AT-ST och lite annat smått och gott. När piloten Karus Kahn satt inne på rymdbaren hoppades jag på en återförening av Figrin D’an and the Modal Nodes alltså The Cantina Band. Men man kan inte få allt här i livet.

Det har lånats en del från George Lucas tidigare verk då Threads of Destiny bland annat innehåller en äldre jedimästare och en ung hettemperad padawan på diplomatiskt uppdrag som urartar till en förhandling med lasersvärd, en kärleksaffär mellan den unge jedikrigaren och en kvinnlig kunglighet samt en kaxig pilot som flyr in i ett asteroidfält. Men det gör egentligen inte så mycket, för det är en sidostory i det stora universumet. Och att det handlar om två jediriddare ser jag inte som så märkligt, för det finns inte så många andra i galaxen som brukar meja ner horder av stormtroopers. För vad är en Star Wars-film utan det inslaget?

Avslutningsvis vill jag säga att även fightscenerna är bra gjorda och totalt sett är det en sevärd film om man kan ha överseende med lite skönhetsmissar. Tycker man om Star Wars så är det 110 välspenderade minuter i väntan på episod VII. Man får ta Threads of Destiny för vad den är – en fanfilm med i princip nollbudget som är gratis att se på youtube eller att ladda ner.

Läs mer: Intervju med regissören Rasmus Tirzitis