Science fiction-klassikern: Metropolis

Sci-fi: Dags för del två i artikelserien med klassiska sci-fi-verk. Den här gången dissekeras filmen Metropolis – en tysk stumfilm från 1927 om en ”mensch-maschine”, nuförtiden oftast kallad robot. Eller snarare android.

Rymd- och sci-fi-rundan fortsätter och den här gången blir det nästintill antikt. För Fritz Langs Metropolis från 1927 är en av de första långfilmerna i science fiction-genren någonsin. Någonsin. Vilket i sammanhanget känns lite omvälvande.

Det faktum att det är en stumfilm gör mig faktiskt inte så mycket. Saker händer, folk spelar över, gestikulerar, de rör på munnen men det hörs inget annat förutom symfoniorkestern och ibland kommer det fram en förklarande skylt. Det behövs inte massa dialog egentligen. Och även skyltarna förklarar för mycket ibland. Man fattar vad som händer och sägs.

Klippt från filmen: en sån här spion bara älskar man ju att se.

På det hela taget är det ett äventyr att ge sig in i stumfilmens värld. Skådisarna rör sig roligt och grimaserar lustigt, och när de springer så blir det någon slags snabbspolningseffekt. Om nu inte alla bara var väldigt snabba förr i tiden. Dessutom rör de sig ofta i takt. Men det kan ha att göra med den tidens fascination över marscherande folkmassor…

Den övergripande konflikten i den dystopiska framtidsstaden Metropolis sker mellan arbetarna på fabriken som bor under marken och höjdarna som lever längst upp i de enorma skyskraporna. Klassisk konflikt där arbetarna i sina blåställ gör uppror mot överheten i kostym – något man sett återupprepas i sci-fi-världen om, om och om igen. Till exempel i Elysium med Matt Damon för inte så länge sedan.

Högste hönsets son Freder gör en dag revolt och byter plats med en arbetare som gör något obegripligt vid en häftig maskin. Främst för att han vill leta upp sin drömkvinna som han en dag fick syn på. Hon är samtidigt ledare för en motståndsrörelse. Och det mest sci-fi:iga kommer nu: högste hönset och hans uppfinnare (galen vetanskapsman i lustigt hår) kidnappar då Maria och sammanfogar henne i laboratoriet med ”maschinenmenschen”, alltså roboten som blir en elak klon av Maria.

Klonen/roboten/androiden/maschinenmenschen är först en tidig föregångare till C-3P0 (svartvit i filmen men guldig på affischerna) men blir sedan identisk med människan Maria och uppmanar sedan arbetarna till att göra en våldsam revolt. Något den snälle ursprungs-Maria inte skulle gjort. Storyn kulminerar med att Metropolis nästan ödeläggs och att de två samhällsklasserna förenas i ett hårt och manligt handslag.

Högsta hönset till vänster får en genomgång av uppfinnaren till höger om Maschinenmenschen som sitter på stolen och inväntar order.

Jag tycker om kameraeffekterna som görs, särskilt när staden faller ihop är det välgjort. Speciellt med hundratals statister som löper amok. Jag kan tänka mig att min gammelmorfar hade tagit skydd eller sprungit ut ur biosalongen om han ens haft råd med ett biobesök 1927.

Miljöerna och kulisserna med slängar av expressionism och art déco är snygga. Och rörliga, vilket gör det extra coolt. Man ser bland annat rader med bilar och propellerflygplan som trafikerar olika nivåer i staden.

”Jag tyckte inte om den här filmen – den var både fånig och usel.” sagt av filmens regissör Fritz Lang.Lite kul att se några framtidsvisioner som filmteamet hade. De var spot on med en videotelefon och jag gillar slagorden ”Död åt maskinerna” som nog många fabriksarbetare känt någon gång, men de prickade in modet fel med tron på att slipsen skulle vara instoppad i byxorna.

Det händer inte alltför ofta att man ser en stumfilm. Någon enstaka Charlie Chaplin har det kanske blivit. Men jag tycker ändå att Metropolis var helt okej, och helt klart värd att kolla igenom för att få i sig en rejäl slev med historia. Sen kanske det dröjer innan jag ser en stumfilm igen.

Lite coolt, men inte jätteöverraskande kanske, att tyska synthbandet Kraftwerk 1978 släppte albumet Die Mensch Maschine. En av låtarna hette Metropolis.

 Läs del 1 i sci-fi-klassikern: Solaris