Science fiction-klassikern: Solaris

Sci-fi: Premiär för ett nytt inslag på Barrikaden – artikelserien där kända, klassiska, epokgörande och kanske ibland bortglömda science fiction-verk dammas av och tas fram från arkivet. Och apropå dammigt så räkna inte med några nyare påhitt under den här rubriken – först ut är filmen Solaris från Sovjetunionen, året är 1972.

Ibland blir jag väldigt trött på Hollywoodfilmer, men egentligen mest på mig själv för att jag sväljer alldeles för mycket av det som fabriken spottar ut. Nästan så man önskar att Spock hade smugit upp bakom en och gjort sitt kända sömngrepp så man sluppit se allt. Det är putsat, glänsande, publikfriande, välpaketerat, platt och fullt med snygga människor. Se en dokumentär då, om du vill kolla fula människor kanske någon skämtar till svar. Och jo, det händer. Men den här gången handlar sci-fi-klassikern om en ”snyggfilm”, eller spelfilm kanske är ett bättre ord.

Som motpol till dagens filmproduktioner kan det ibland vara intressant att ge sig på något annorlunda från filmvärlden. Från en tid då tempot var långsamt, klippen färre och filmerna längre. I stället för att se Baksmällan 45 så brände jag helt enkelt av Solaris. Det kan låta pretto, men i grunden handlar det bara om nyfikenhet på sci-fi-historien.

Så var fallet med filmen Solaris (stavas ibland också Solyaris) från 1972 som baseras på den polske författaren Stanislaw Lems verk från 1968. Solaris är gjord av Andrei Tarkovsky som hade tröttnat på alla cowboyfilmer utan något djup. Solaris prisades på Cannes-festivalen och kommer ofta med bland topp 20 när det listas vilka som är tidernas bästa science fiction-filmer.

Doktor Snaut till vänster (skickligt spelad av Jüri Järvet) och Kris Kelvin (Donatas Banionis) i en diskussion.

En enkel anledning till att se Solaris är att den är sovjetunionsk. Hur många sovjetunionska filmer har man sett i sitt liv? Det närmaste hammaren och skäraren i filmväg för mig är väl ungefär Rocky IV när Sylvester Stallone boxas mot ”ryske” Dolph Lundgren… Skämt åsido, men redan här ligger man på plus alltså.

Filmens första tredjedel utspelar sig på jorden varav de sista två tredjedelarna på ett rymdskepp i omloppsbana runt planeten Solaris. Psykologen Kris Kelvin skickas dit för att undersöka vad som gjort att besättningen blivit mer eller mindre galen av vad som tros vara hallucinationer. Det är planetens fel visar det sig då flera konstiga saker inträffat och senare inträffar. Bland annat så dyker Kris Kelvins döda fru Khari (spelad av Natalya Bondarchuk) helt plötsligt upp på stationen.

Den som förväntar sig action, specialeffekter och snabba klipp får ta sitt rymdskepp och flyga vidare till en annan film. För Solaris grundstenar är människans psyke, flera doser filosofi och tankar kring hur man agerar när en älskad men egentligen förlorad person dyker upp igen.

”Vi strävar efter mål vi fruktar och inte har någon nytta av. Människan behöver människan.” – Doktor SnautEn del kameraåkningar och tagningar är riktigt långa. Det finns en del perioder där det inte sägs någonting utan det visas en bäck eller som bilresan som varar i flera minuter. Det är inte direkt något men ser i dagens filmer. Och därför älskar jag det. Men så är filmen nästan tre timmar lång också. Man kommer ändå in i stämningen, delvis med hjälp av enkel orgelmusik, för stundtals är det också en hel del prat.

Solaris är ingen film man tar fram på blinddejten eller till tacomyset en fredag. Får man med sig en likasinnad är det bara att gratulera. Utan Solaris är snarare ett eget psykologiskt och filosofiskt projekt på 167 minuter (en nyversion är gjord 2002 av Steven Soderbergh, men den är bara 99 minuter kort). Man får kämpa och tänka sig igenom vissa partier, men i slutänden är det ändå värt det för att få en tankeställare från en annan era. Tankar som fungerar än i dag, 42 år efter premiären.

Bengt out.