Elin går AFK: Regnet smattrar mot fönsterrutan. Det är hösten som gör sig påmind. Aldrig är den välkommen i mina ögon. Jag har alltid svårt för mörkret och regnet. Jag har hela sensommaren försökt peppa upp mig med glad musik för att hålla kvar vid ljuset och det (hyfsat ändå) torra sommarhalvår vi fått här i år.
Om kvällen:
Var: Pustervik i Göteborg
Jag lyssnar på musik cirka tio timmar varje vardag. 8,5 av dem är då jag vid mitt skrivbord har olika hög volym beroende på projekt och arbetsbörda. I år är det alltså cirka 1406 timmar. Det är rätt mycket tycker jag. Det är då inte så konstigt att det blir torka i öron och fantasi emellanåt. I hopp om musikalisk stimuli har jag som vana att frekvent lyssnat igenom Spotifys olika humörslistor, fått tips av familj och vänner, startat gamla iPods från 2006, spanat på en kompis Winamp-listor (japp, han rockar Winamp. Enbart.) och även gått in till kollegan som är betydligt mer klassiskt skolad än jag för att under ett gäng arbetsdagar köttat mig genom österrikisk och fransk modemusik á la 1730-talet.
Från spelningen med det kanadensiska bandet Great Lake Swimmers. Foto: Elin Bengtsson
Det var när en kompis på jobbet snackade om höstens kommande livespelningar i Göteborg som jag började spana in Pusterviks schema för kommande gig. Jag kände till cirka noll band som skulle dit. Perfekt. Klubben Woody West på Pustervik är något jag i många år hört talas om men aldrig varit mer kontakt med än att möjligtvis ha råkat luta mig mot deras affischer på stan utanför en Sibylla en blöt (regnigt i Göteborg…) afton.
Postern inför spelningen.
Mitt höstmission var givet. Jag skulle få mig själv att snöa in på ett band i en genre jag sällan lånat mitt öra till för att som examination gå på ett gig, som en fullfjädrad singalong-fantast. Jag valde Great Lake Swimmers. Det var nu jag skulle bli diskografidrottning på detta band som enligt klubben Woody West beskrevs som lågmäld folkpop. Det är sällan jag dras till det lågmälda så det kändes som en intressant utmaning. Smyga utanför sin egen box för ett tag liksom.
Efter fem veckor var det dags. Tiden springer ju iväg under arbetsdagarna och jag kunde inte riktigt avgöra hur mycket aktivt lyssnande jag faktiskt lagt ned. Förhoppningsvis inget aktivt lyssnande alls om jag gjort ett bra jobb. Albumen från Great Lake Swimmers hade dock spelats dagligen, varje dag på jobbet. Det var en sak som var säker.
Det är fyra män på scen. Med sina mörka byxor, ostrukna rutiga skjortor, kort hår och helskägg ser de ut som kopior av cirka 85 procent av männen i publiken framför dem. Tanken slår mig att året 2015 är alla och ingen unik. Det är trummor med vispar, ståbas, stålsträngade akustiska gitarrer, banjo, munspel och andra- och tredjestämmor som får gåshuden på min arm att mer jämföras med albatrosshud. Det är en kvinna på scen. Med sin fiol, stämsång, sitt brinnande röda hår och magiska utstrålning är det inte en enda kvinna i publiken som är lik henne. Hon var unik. Även året 2015.
Foto: Elin Bengtsson
Jag kan sjunga med i alla låtar. Men det gör jag inte. Jag står tyst och diggar med. Lågmält diggar med. En får inte sväva ut för mycket när en är på okänd mark, tror jag. Det är mycket att ta in. De byggde upp en vänlig och medveten stämning, styrde publiken in i det parallella universum vid namn Great Lake Swimmers.
De gav mig samma känsla som att läsa en god bok som gör att jag kan höra min hjärna poppa när jag känner igen mig i texten – en tanke som helt plötsligt blir förklarad av någon annan. Någon annans ord som på några sekunder förklarar en känsla jag länge burit på utan att kunna verbalisera den. Jag kunde texten i låtarna men inser att jag kunde dem mer som jag lärt mig alfabetet. Jag rabblade orden som en ramsa utan att ha reflekterat över vad orden tillsammans skapade.
Nu fanns tiden att ta in orden, låta tonerna sjunka in och få smaka på helheten. Där i nuet fann jag tillfället och viljan att lyssna till det okända. Jag går ut en stund, mitt i en låt. Låter duggregnet svalka mitt ansikte. Jag kommer in igen lagom till att bli slagen av textraden ”…where do we draw the line?”. Det är lika mörkt framför scenen som det just var ute på Järntorget.
Jag ler åt jämförelsen mellan de olika miljöerna som kanske inte har så olika mysfaktor trots allt. Jag får en känsla av att ett okänt musikaliskt upptäcksresande likt detta är vad jag behöver för att ta ett steg närmre mot att kanske acceptera och se ljusare på hösten som nu sannerligen är här.
Läs tidigare ”Elin går AFK”: Mega Man-bingo en av kvällens ögonöppnare
