Scifi: Alla science fiction-filmers moder – Metropolis – rullar just nu som pjäs på Kulturhuset stadsteatern i Stockholm. Men för den SF-frälste gäller det att skynda. Bara två chanser/föreställningar återstår för den som vill se maskinmänniskan Maria.
Liv Mjönes (Robotmaria) och Eva Melander (Josaphat) i Metropolis. Foto: Petra Hellberg
För nästan exakt ett år sedan skrev jag på Barrikaden om ”Science fiction-klassikern: Metropolis”. Så när jag nyligen läste om att det gjorts en svensk teaterversion av filmen på stadsteatern (Klarascenen) så var jag bara tvungen att se den. Till skillnad från regissören har jag dock inte läst boken.
Grot/Kristofer Kamiyasu (i skägget) hos arbetarna. Foto: Petra Hellberg
– När jag fick veta att det även finns en bok började jag genast fantisera om att göra den som teater. Men jag tänkte att det är för galet, det kommer aldrig gå. Men nu blir det faktiskt av och berättelsen känns högaktuell även idag. Metropolis publicerades 1926 under Weimarrepubliken, en tid som har många likheter med vår. Det var då fascismen började gro, säger regissören Malin Stenberg i ett pressmeddelande.
Den expressionistiska och storslagna tyska stumfilmen från 1927 var långt före sin tid. Begreppet robot hade inte ens myntats eller slagit igenom då, och ännu mindre android. Nej, här var det maskin-människa som gällde. Vilket känns värdigt och korrekt att det också är så robot/onda-Maria (spelad av Liv Mjönes) kallas i pjäsen.
– Metropolis har alltid varit min älsklingsfilm. Den har en kvinnlig hjältinna som är helgon och hora på samma gång. Konflikten mellan den goda Maria som tror på social förändring genom reformer och den onda Maria som driver igenom revolution är oerhört lockande. Plus att hennes onda jag är så översexuell, omättlig. Det är väldigt befriande, säger Malin Stenberg.
Robert Fux (Joh Fredersen), Peter Viitanen (Rotwang) och Patricia Vázquez Iruretagoyena (maskinmänniskan). Foto: Petra Hellberg
– Detta är en melodramatisk saga om en futuristisk diktatur – där arbetarna gör revolt. Vi visar ett starkt polariserat politiskt landskap, en eskapistisk framtidsvision, ett klass-samhälle som är självdestruktivt.
Mina egna tankar om pjäsen: Den är visuell, stilren, bombastisk, synthig i musiken (tack vare Kraftwerk?) och det förekommer en del robotdans (vilket jag hoppades på). Smarta och förklarande ”stumfilmsskyltar” gör att det momentet snyggt bevarats då skådespelarna till skillnad från filmen använder sina stämband. Metropolis (pjäsen) tar sig inte på för stort allvar då den till skillnad mot filmen då och då innehåller små lustigheter. Alternativt skrattar man åt den svärande karaktären/arbetsledaren Grot (mycket bra spelad av Kristofer Kamiyasu). Pjäsen passar dessutom in i dagens samhälle, bland annat med det 2015-klingande namnet på en av arbetarna – 118 20.
Den ovetande Freder (spelad av Albin Flinkas) undrade: ”Är inte det numret till Taxi Metropolis?”
Endast två föreställningar återstår. Den 13 och 14 mars.
Bengt out.
