Krönika: I kön på systembolaget förbereder jag mig. Öppningsfrasen är central. Blicken och hållningen likaså. Personen framför mig avvisar kvittot. Ett tomrum uppstår. Jag är bestyckad med allt som säger att jag varit här tusentals gånger förr. Jag håller igen med min replik för att inte verka för entusiastisk. Jag vill bli tagen med garden nere, som om detta inte bekommer mig det minsta. Min blick flackar och jag slänger en blick på mobilen för att ge sken av att jag är stressad. Stress är vuxet. Koden är rätt inslagen, på första försöket. Jag väntar. ”Nej, det är bra” ligger på tungan och är redo att avfyras. Även den oföretagsamma och avvärjande åtbörden mot kvittot ligger i loppet. Men istället blir det ”ja, visst”, och jag räcker fram körkortet.
Till historien hör att jag snart är 29 år gammal och vilsen i vem jag är. På systembolaget måste jag bevisa att jag är över 20 medan jag på museum förutsätts betala vuxenpris, 26 år och uppåt. Samma människa men två olika personer, enligt olika människor. Detta dilemma har fått mig att tänka. Vem är jag? Är jag mig själv eller blir jag mig själv beroende på vad andra tillskriver mig? Ibland känner jag mig för gammal för att lyssna på P3. Det är så stimmigt och alla pratar i mun på varandra. Men är jag verkligen tillräckligt gammal för att lyssna på P4? Vad bryr jag mig om trafikrapporter? Jag har ju ingen bil och rätt nyligen saknade jag även körkort.
Jag hamnar alltså mellan stolarna. Någonstans mellan två sjok i befolkningsindelningen flyter jag omkring. Som Azorerna ungefär. En ensam ögrupp mellan Amerika och Europa. Inom beteendevetenskapen är identifikation en omedveten psykologisk process där man försöker vara någon annan. Och man kan ju orimligtvis inte vara någon annan än sig själv, rent krasst. Jag trodde att vetenskapen skulle skänka mig svar men det föder bara nya frågor. Tänk er standardfrågan inom jobbintervjuer eller inom dejtingvärlden, ”vem är du?”. Det kan uppfattas som lite mopsigt att bemöta en fråga med en motfråga men med stöd av vetenskapen kan vi dra följande slutsats; vem kan svara på frågan vem jag är om jag själv försöker vara någon annan. Så nästa gång någon frågar vem jag är så ska jag svara ”någon annan”.
Jag vet att man kan vara olika personer utan att vara psykiskt sjuk. Att det är viktigt att bejaka barnet i sig som vuxen osv. Men det hade varit så mycket enklare om man visste var man stod. Jag tror inte på jultomten men jag är ju inte själv jultomten, än. ”Du ska vara försiktig med vem du låtsas att du är, för den du låtsas att du är, är faktiskt den du är” sa den amerikanske författaren Kurt Vonnegut. Ju mer jag tänker på det här desto snurrigare blir jag. Jag gissar på att jag inte vet längre.
