Litteratur: Det är väldigt sällan man kommer över en text som får en att fundera ifall en läst något liknande i hela sitt liv. På ett positivt sätt. Precis så var det när jag läst klart Karl Ove Knausgårds ”Den bruna svansen” som likt namnet antyder handlar om ett långt toalettbesök.
”När man har varit på middag hos kolleger eller vänner, eller på en bättre restaurang med sin älskade, pratar man gärna om det efteråt, berättar vad man åt, hur det smakade, hur servicen var, vilka andra som var där, medan de tio minuter man satt för sig själv och sket förbigås med tystnad.” – Karl Ove Knausgård
Norske författaren Karl Ove Knausgård är mest känd för sina väldigt självutlämnande tegelstenar med namnen Min Kamp 1-6. De har jag inte läst. Däremot har jag läst hans samling med noveller, essäer och artiklar som kom under hösten med namnet ”Själens Amerika”. Där blandas det friskt mellan ämnena. Från Anders Behring Breivik till bajs. Ett genomgående tema är att han på något sätt ofta lyckas väva in konst och konstkritik i sina texter.
I essän ”Den bruna svansen”, som var anledningen till att jag läste boken, så vävs det in betydligt fler områden som man aldrig hade kunnat tänka sig passa in på avföringstemat. Som till exempel marinkåren, lejon, barbarer, döden, joggingbyxor och Aristoteles. Och allt känns helt naturligt. Aldrig krystat.
”Den enda handling i det privata rummet som inte på något sätt är utsatt för distinktioner, är skitandet. Det är det enda som alla gör på exakt samma sätt, och som inte är kopplat till något hopp, några drömmar eller något utopiskt eller överskridande. Det är därför vi döljer det.” – Karl Ove Knausgård
De tre första orden i essän är ”jag måste skita”. Därefter fortsätter genialiteten då Knausgård lanserar för mig okända begrepp som ”point of no return”, ”obehagliga mellanläget”, ”kroppens snart”, ”individens sista barriär” och ”skitandes avindividualisering”. Ingen del lämnas oberörd; teknikaliteter, kroppsdelar och konsistens – allt tas upp utan att läsaren behöver ta fram vare sig skämskudden eller spyhinken.
Det är ett fruktansvärt bra ämne han väljer att skriva om. Ämnet är outtömligt, om ni ursäktar uttrycket, och essän pågår i 20 härliga sidor. Jag skulle vilja vara rolig och skriva något om ordbajsande, men här är varje mening, varje ord viktigt. Apropå meningar, så kan det här citatet vara någon form av rekord på lång mening:
”Gör man det halvhjärtat eller för sent kan det hända att avvisningsrörelsen ”biter av” en bit av korven, varpå den större biten skickas vidare in i mörkret, medan den mindre, avbruten från sitt upphov och ute på egen hand, driver mot ljuset i en rörelse som är så gott som omöjlig att bemästra, för samma rörelse som trycker tillbaka den stora trycker ut den lilla; det är som om avstyckningen skedde precis vid en vattendelare.”
Knausgård jämför nysningar, orgasm och att skita. Han förklarar vidare om sina badrumstvångstankar att han måste läsa god litteratur då han är på toaletten – annars avbryter han hela processen. Seriestrippen Rocky var ett exempel på bra läsning vid toalettbesök. Som avslutning blir det så klart ett talande citat:
”Vår miljö, naturen, som vi är betingade av, gör vi ingrepp i och förändrar på genomgripande sätt. Ja, det är som om vi försöker kapa alla bindningar till jorden och det jordiska för att bli fria från kroppen och kroppens tvång, för att bekräfta just det som tvingar oss och gör oss lika, det stoff vi är gjorda av, världens materialitet, generna, atomerna, alltets icke-individuella grund som vi inte slipper undan, det hänger bakom oss som en svans, brun och blank och oangenäm, ett faktum vi inte kan blunda för: vi skiter och vi dör.”
Nä, nu måste jag gå och skita.
Bengt out.
