Fantasy: SVT har ”En bok, en författare”. Barrikadens litterära replik kommer nu: ”En bok, två recensioner”. Först ut är Lev Grossmans fantasybok Magikerna som recenseras av Jonas Hansson och Jonas Bengtsson. Den stora frågan är om det är värt att läsa nästa del i trilogin.
Bokserien Magikerna är dubbelt aktuell just nu. För det första då det nyligen stod klart att den ska bli tv-serie hos SyFy. För det andra då den avslutande del 3 i trilogin släpps i sommar enligt författaren Lev Grossman i sin blogg.
Två delar finns alltså ute: Magikerna (kom 2009 i USA, ) och Magikernas kung (2011). Så än så länge är det alltså just nu en ”tvålogi”. Jonas Hansson och Jonas Bengtsson har läst och recenserat den första boken för att se om det är någon idé att sedan läsa del 2 och sedan räkna dagarna till släppet av bok tre.
Jonas Hansson: ”Han är en riktig gris”
Denna bok handlar om att vara speciell. Om att gå runt och tänka att man är speciell. Att upptäcka att man faktiskt är speciell och kan saker som ingen annan kan. Och sedan handlar den om att inse att det faktiskt är helt meningslöst att vara speciell då allt som man önskar går att få genom att trolla lite.
Detta är det mest intressanta i boken tycker jag. Den meningslöshet som följer karaktärerna eftersom de inte behöver jobba, försörja sig eller egentligen göra någonting annat än de som de själva vill.
Att de då väljer att knarka, ligga runt och vara allmänt dryga går väl att stå ut med. Men huvudkaraktären Quentin är huvudorsaken till att jag inte kommer köpa fortsättningen på denna bok. Jag avskyr helt enkelt killen.
Nyligen har jag läst om Harry Potter-böckerna och insett att Harry stundtals är riktigt jävla dryg mot sina vänner och omgivning. Men Quentin är så mycket värre. Han är en riktig gris och jag får villigt erkänna att jag har svårt för osympatiska karaktärer.
Boken blev lite intressant när de kom in i den Narnialiknande världen Fillory som till och med nås på samma sätt som Narnia görs innan det kom in magiska klädskåp i bilden (läs min Morbror Trollkarlen så förstår ni). Mycket för att jag gillar tanken på att man gör Narnias värld lite mindre hoppig genom att ta bort saker som Tomten och symaskiner (som fru Bäver har i Narnia).
Men ska jag vara helt ärlig så tappade Lev Grossman mig rätt tidigt. Jag gillar ändå tanken bakom, att man tar upp det som saknas i till exempel Harry Potter (varför ska man jobba när man kan få allt man vill genom magi?) och spinner vidare på sådana lite klyschiga koncept som magiska internatskolor och världar där träd och djur pratar. Man sätter in dem i ett mer verklighetstroget koncept.
Men jag tyckte verkligen inte om Quentin och tyvärr tror jag det är därför jag inte fastnade i boken. Värt att nämna att det finns massor med fans till denna bokserie som verkligen gillar den, jag är dock inte en av dem.
Jonas Bengtsson: ”Harry Potter och Narnias oönskade barn”
Jag läste någonstans att del tre av Magikerna var på väg ut i butik och tänkte då se till att läsa de två första lagom till att den hyllade serien skulle fullbordas i augusti. Men jag är inte längre lika säker på att jag kommer fortsätta att läsa om Eliot, Quentin, Janet och de andra högskoleutbildade magikerna. Bland annat för att mitt nutids-ungdomar-som-utövar-magi-konto fylldes på rätt ordentligt. Jag visste inte ens att jag hade ett sådant förrän nu.
Det hjälper visserligen lite för pluskontot och gör det för mig en aning mer intressant att författaren gjort New York-ungdomarna mer dekadenta än andra kändisar med magiska krafter. I den här boken super de, knarkar, gängar, svär och pissar i duschen. Men det är egentligen bara sidospår.
Ett övergripande och störigt minus är att idéerna inte känns helt fräscha. Visst, det sägs att genier kan stjäla idéer. Men här är det för uppenbart. Och inte genialt. Lite som att Harry Potter och Narnia fått ett oönskat barn. Nu är visserligen Lev Grossmans böcker väldigt önskvärda generellt då de tydligen toppat New York Times lista. En lista som jag dock inte alltid förstår, det är sällan man ser en amerikansk bok som inte toppat den listan…
Men något jag tycker om är att Quentin och gänget väldigt mycket snabbare än jag först trodde tar sig igenom hela skolgången på Hogwarts, förlåt Brakebills. Sen är den bra skriven med en berättelse där man ändå ibland blir nyfiken och vill ha en del svar. Boken går dock på tomgång ibland.
En sak jag funderat på är att de senare under perioder är uttråkade 23-åringar i New York, något man kanske kan förstå om de tidigare spenderat tid i Narnia, förlåt Fillory. Men varför inte bara gå loss i storstan (ännu mer) med de magiska krafterna. Okej, det kanske finns regler, men jag vill ändå att de ska gå bananas med sina magiska krafter. För jag höra att de gör det kan jag definitivt fortsätta att läsa trilogin. För Fillory-delarna är lite väl mycket sagostund för mig.
Jag kan erkänna att jag inte är ett fan av Harry Potter, men jag tror inte det har någon betydelse i det här fallet. För den stora anledningen till att jag inte slänger mig över del 2 är att jag helt enkelt inte bryr mig jättemycket om vad som ska hända. Kanske hade det behövts en bättre cliffhanger eller ett stort mysterium. Det var en helt okej bok, men del 1 räcker för mig.
Bengt out.
