Fantasy: G.R.R. Martins bokserie Sagan om is och eld, mer känd som Game of Thrones, har tagit världen med storm. Succén har gett eftervågor i litteraturens värld och Joe Abercrombies mörka och skitiga trilogi The First Law har blivit en bästsäljare. Den råa och smutsiga fantasy-subgenren kallas grimdark eller gritty. Barrikaden har intervjuat A.R. Yngve som skrivit boken Vaernen den fördömde.
Svensk grimdark-fantasy: Vaernen den fördömde av A.R. Yngve.
Du benämner din bok Vaernen den fördömde som ”gritty”. Kan du berätta mer om den genren, vad kännetecknar den?
– ”Gritty” kallas också ”grimdark” av fantasy-fans: Det ska vara dystert, grymt och bistert. TV-serien ”Game of Thrones” är ett bra exempel. Man kan jämföra med en liknande utveckling i amerikanska superhjälteserier från 1980-talet och framåt: I takt med att fansen blev äldre, krävde de ett ”vuxnare” innehåll men samtidigt att de grundläggande dragen i genren inte ruckades på.
– Så i de superhjälteserierna, liksom i den populära Tolkien-inspirerade fantasyn, lade man till allt mer blod, sex, grymhet, svordomar… utan att ifrågasätta den underliggande struktur som begränsade genrens möjligheter och djup, säger författaren A.R. Yngve som även är med i den nyligen recenserade novellsamlingen Waiting fo the machines to fall asleep.
– Med ”Vaernen” prövade jag att kombinera ”grimdark”-trenden med att faktiskt rucka på klichéerna: Huvudpersonen i min roman är inte någon hjälte eller ens herre över sitt eget öde. Den magiska ”manicken” i berättelsens centrum – en ring, ett svärd, yadda yadda – är klart ambivalent och kan inte trolla bort några problem. Det finns ingen ”ond superskurk” som måste dödas för att allt ska bli bra – det är snarare den korrupta kulturen i berättelsen som är skurken. Det finns inga ”onda raser” – i min roman förekommer figurer som kallas ”troll” men de kan lika gärna vara neanderthal-människor i en förhistorisk tid.
– Exempel på ”gritty”: Vaernen är en tragisk, dyster figur. Han är själv ansvarig för att hela hans hemby blev massakrerad i ett meningslöst stamkrig. Han ser inte mycket hopp i tillvaron. Det är en hel del sex i historien. Nästan alla karaktärer är eller blir korrumperade. Våldet är brutalt och folk är rätt hemska mot varandra. Men jag undviker att frossa i grymhet för grymhetens skull. Varje hemsk gärning har en orsak och belyser ett större problemsammanhang.
– Romanen börjar och slutar med att citera strofer ur vikingadikten Havamal, och det är vad jag kallar verkligt ”gritty”. Fantasyfans kunde ha gott av att ta en paus från uppsjön av amerikanska Tolkien-wannabes och läsa lite äkta isländska sagor. De är verkligt genuint bistra. Men det verkligt dystra och grymma i ”Vaernen den fördömde” är inte att folk slår ihjäl varandra eller är korrupta och grymma mot varandra. Det riktigt mörka är temat att Vaernens öde inte alls är unikt, att människan är dömd att upprepa sina misstag, att historien är en ändlös cykel av uppgång och fall.
– Med tanke på att fans för det mesta vill ha mer av samma sak, så är det inte så konstigt att ”Vaernen” inte blivit någon storsäljare. Kritikerna gillade den bättre än läsarna gjorde. Jag tror att boken helt enkelt bröt för många oskrivna regler.
Det känns, enligt mig, även som den har spår av genren ”sword-and-sorcery”, håller du med eller är det ett förlegat begrepp?
– Begreppet är förlegat men alla känner till det, tack vare ”Conan Barbarens” enorma popularitet. Conan är arketypen för genren ”sword and sorcery”. Självklart har jag haft ”Conan” i bakhuvudet medan jag skrev boken. På vissa sätt är ”Vaernen” en ”Anti-Conan”, en dekonstruktion av ”barbar”-hjälteklichén.
– Och om jag får vara så fräck, så menar jag att Robert E. Howard är en överskattad författare. Hans ”Conan”-historier är omogna och repetitiva, men mest irriterande finner jag Howards tramsande om ”The Primitive” – alltså hans fixa idé om att barbaren Conan är en självständig, individualistisk övermänniska just för att han är ociviliserad. Det är ogenomtänkt och grumligt, och kan tolkas som ett flörtande med den fascism som växte fram under samma epok då ”Conan” skrevs, 1930-talet.
– Jag försökte mycket konsekvent att undvika att glorifiera primitiva kulturer eller beskriva dem felaktigt. Vaernen är en barbar men det är inte nödvändigtvis bra i sig, och hans stamkultur avviker från klichén om en ensam hjälte som klarar sig själv. Primitiva människor är inte alls individualister.
A.R. Yngve. Foto från aryngve.com
Det ”känns” som att urban fantasy blivit väldigt stor den senaste tiden? Vad kan du säga om den genren?
– Kort sagt, vad som hände var att den amerikanska detektivgenren ”noir” parade sig med fantasy och födde en hybridgenre. Jag tror att den kom till för att amerikaner har så lite egen folklore, och därför försökte konstruera en unikt ”amerikansk” fantasy.
– Ärligt talat – urban fantasy tråkar oftast ut mig. Jag och min fru högläser ibland passager ur en mycket populär ”urban fantasy”-bokserie, ”Anita Blake, Vampire Hunter”, bara för att skratta åt dem. Det är så mycket ”tuff attityd” i de böckerna att man storknar… ”all sizzle and no steak” som amerikanerna själva säger. Däremot tycker jag serien ”Hellblazer” är mycket bra – det är urban fantasy med större fokus på karaktärerna än på det övernaturliga.
Varför är det så viktigt med att sätta etiketter? Räcker inte fantasy till längre som beskrivning?
– Tja… egentligen gillar jag inte genre-etiketter som jag gjorde när jag var yngre. Som författare tycker jag, personligen, att genrer blir en mental tvångströja i längden.
Som författare och inne i svängen, hur tycker du skiftningarna går med vilken SF/fantasy/fantastik-subgenre som blir populär? Hur stor påverkan har Hollywood?
– Va? Är jag inne i svängen…? Skämt åsido, jag är utledsen på Hollywoods inflytande. Vi måste komma ut ur skuggan av amerikansk kommersiell kultur som vi levat i så länge. Det händer så mycket spännande saker i Afrika och Asien just nu. Kolla in ”Omenana”, det första afrikanska SF-magasinet. Kina har världens mest lästa SF/F-tidskrifter med miljoner läsare.
Vilken genre tror du är nästa stora grej?
– Ju värre verklighet, desto starkare verklighetsflykt. Fantasier kan vara ett sätt att bearbeta en verklighet som är för traumatisk att uppleva direkt. Om den globala miljön verkligen går mot en katastrofal drivhuseffekt – och tyvärr ser prognoserna dystra ut – så borde det leda till en hunger efter flykt från traumat av en förstörd jord. Den flykten skulle kunna ta formen av nostalgi för svunna tider… eller kanske fantasier om att starta ett nytt, bättre liv på jungfruliga koloniserade planeter (som i filmen ”Avatar”).
– Vad som alltid går igen i denna typ av verklighetsflykt är att just den skräck man vill undfly dyker upp i berättelsen, men i förvrängd form. Så framtidens fantasy kommer att vara sprängfull av underliggande budskap om miljöförstöring, klimatförändring, svält, törst… kanske som i ”Mad Max”-filmerna?
– Om jag får spekulera helt vilt, tänk dig det här: I den nära framtiden blir folk kanske så plågade av dåligt samvete för drivhuseffekten, att de griper efter en obskyr subgenre med dåligt rykte: ”Furries”, den där bisarra idén om att totalt identifiera sig med djur i förmänskligad form. Och plötsligt blir historier där alla karaktärerna är talande djur lika populära som superhjältefilmer eller Tolkien-filmer är idag… och det bara för att människorna vill fly från sig själva, från ”monstret” de ser i spegeln. Men flykten är ju egentligen en illusion. Varje fantasivärld visar sig till slut vara en spegelsal.
Bengt out.
> Vill du ha lästips som är grimdark? Spana in SF-bokhandelns specialsida för genren.
