Framsidan till Nattlöpare pryds av en ghitani – ett magiskt väsen i boken.
Fantasy: De magiska äventyren för Elderim, Cal och Rendon fortsätter då Marcus Olaussons stora fantasyverk Serahema Saporium har kommit halvvägs. Bok tre i hexalogin, Nattlöpare, släpptes på bokmässan 2016 och nu har trion fått sällskap av tjuven Belmonne. Ett starkt tillskott och en intressant karaktär som ger berättelsen en ny dimension.
Efter att jag läst/recenserat del två (Bäraren) för 29 veckor sedan, enligt Instagram, skrev jag bland annat att det ”hade varit kul att följa fler bikaraktärer”. Olausson utlovade redan då i kommentarsfältet att vi skulle få se mer av Belmonne som även andra verkar ha fastnat för.
Och han höll vad han lovade den gode Marcus Olausson. I Bäraren hade hon stulit en magibok och flytt undan mörkrets krafter. I Nattlöpare (utgiven av Mörkersdottir förlag) slår hon tidigt följe med den manliga trion Elderim (den unge ”chosen one”-killen som lär sig allt mer om magier) och de äldre äventyrarna/krigarna Cal och Rendon. Belmonne är en stark och oberäknelig karaktär som snabbt blivit väldigt intressant att följa. Och precis som många andra i boken bär hon på en egen agenda som hålls hemlig för övriga.
Kvartetten inleder boken med att fly undan den väldiga maghran som förgör allt och alla som använder magier inom rikets gränser där de befinner sig. Men det visar sig att det inte är Elderim som väckt maghran till liv utan Belmonne. Flykten tar upp en stor del av boken men till slut kommer de ihåg vad huvuduppdraget är. Något jag också glömt av i det läget. Men det är alltså att hitta Åskvigg, ett svärd som bara det utvalda elementarbarnet (Elderim) kan använda. Enligt profetiorna. I gråzonen mellan ond och neutral, inte direkt god, opererar magikern Deiron som tolkar profetiorna på sitt sätt och även på sätt och vis hjälper kvartetten för att tjäna sitt eget syfte.
Ett faktum som jag gillar väldigt mycket i Nattlöpare är att så gott som alla stora karaktärer utvecklas. Både i kroppen och knoppen vilket är rätt häftigt. Och då snackar jag inte bara om att Elderim lär sig nya magier utan även ordagrant kroppsligt – att kroppsdelar/kroppsfunktioner tillkommer eller försvinner. *host, drakvingar*
Instagramrecension av bok 2, Bäraren.
Annat jag vill plussa för är den invävda humorn i diskussionerna. Det är inte direkt ståuppshower men mer att sällskapet snäser humoristiska och dräpande kommentarer till varandra efter att de är helt slut efter att ha ridit i en vecka. Och plus även till logiken kring hur magisystemet fungerar. Det är hyfsat detaljerat och inte bara att nån pekar med fingret och så börjar det spruta vatten ur marken. Vapen/rustningsdetaljerna är riktigt gedigna och så är även striderna, som känns välkoordinerade.
En gammal återkommande fantasy-akilleshäl är att det ibland blir svårt att komma ihåg alla de olika bikaraktärerna. För några i Nattlöpare hade jag gärna haft en kortare uppdatering om vad som skett innan. För på 29 veckor hinner en glömma en hel del.
För att summera det hela så tycker jag att Marcus Olausson blir bättre och bättre i sitt skrivande. Han visar att man inte behöver söka sig till engelska/amerikanska verk för att läsa en god fantasy-berättelse. Det svenska språket fungerar alldeles utmärkt det också.
Bengt out.
