Bok:“Grown-ups don’t look like grown-ups on the inside either. Outside, they’re big and thoughtless and they always know what they’re doing. Inside, they look just like they always have. Like they did when they were your age. Truth is, there aren’t any grown-ups. Not one, in the whole wide world.”
Neil Gaiman är min absoluta favoritförfattare. Det kan vara värt att nämna det i inledningen av denna recension. Kanske är jag fel person att göra recensionen, men jag tycker att fler kan plocka upp Gaimans böcker. Mer om honom kommer ni få i en framtida artikel, men denna recension handlar om en av hans senaste böcker. The ocean at the end of the lane. Som ofta när det gäller Gaiman så är hans böcker skrivna som sagor. Han leker med vad som är verklighet, vad som är dröm och framförallt så skriver han i detta fall ur ett barns synvinkel. Det är en sorts mörk fantasy för barn, fast det är uppenbarligen skrivet för vuxna. Hänger ni med?
Omslaget är enligt mig riktigt läckert och min bok kom dessutom med fantastiskt papper .
Boken handlar om en man som aldrig nämns vid namn som återbesöker hemmet där han växte upp och minns något som hände för 40 år sedan som han förträngt. Han minns Lettie Hemstock och den där dammen som hon hävdade var ett hav. Havet vid vägens slut.
Därifrån får vi följa honom i hans resa tillbaka till barndomen. Hur ett fantastiskt äventyr börjar med att en gruvarbetare som letat opaler i Australien tar livet av sig i familjens minicooper. Detta självmord fick en övernaturlig varelse att lyckas manifestera sig i vår värld och tillsammans med mystiska Lettie Hemstock försöker pojken fördriva varelsen. Istället lyckas den ta mänsklig form och dessutom få anställning som barnvakt hos pojken och hans syster. Det är då det börjar bli riktigt obehagligt. Men just eftersom det är skrivet från ett barns perspektiv så blir det aldrig riktigt otäckt. För barn ser inte saker som vi ser dem.
Gaiman har som sagt en berättarstil som gör att hans berättelser närmast är moderna sagor, där det övernaturliga smälter in i vår värld på ett väldigt naturligt sätt. Där små vardagliga saker kan visa sig betydelsefulla. Men framförallt har han ett språk som får mig att bli grön av avund. Varje mening känns genomtänkt och boken handlar framförallt om sökandet efter en självbild och en identitet.
“Nobody looks like what they really are on the inside. You don’t. I don’t. People are much more complicated than that. It’s true of everybody.”
Boken var till en början tänkt att bli en novell till hans fru Amanda Palmer (grym artist, googla henne nu). Men eftersom hon inte är särskilt förtjust i fantasy som han brukar skriva så har han lagt in saker som han visste att hon skulle gilla. Han har också vävt in delar från sin egen uppväxt, vilket jag också tror hjälpt boken till all positiv kritik. Den blev bland annat årets bok i “National British Book Awards” förra året.
Jag har haft den här boken ett bra tag utan att läsa den av den enkla anledningen att jag visste att jag inte skulle kunna släppa den när jag väl börjat. Varje ord och varje mening är i min mening riktigt bra och jag tror att även personer som i vanliga fall inte uppskattar fantasy eller sagor uppskattar “The Ocean at the End of the Lane”.Jag rekommenderar starkt denna fantastiska berättelse.
