Fantastik: Lova Lovéns Trojanerna är en mystisk, brutal och spännande i-början-av-apokalypsen-berättelse där tre kvinnor på olika håll i Malmö (frivilligt och ofrivilligt) samlar ledtrådar om vad det är som orsakar massmorden runt om i landet, eller snarare folkmorden.
Trojanernas styrka är det momentum som infinner sig omgående i berättelsen i och med att vi väldigt snabbt slängs in i den påsmygande undergången. Farten och flytet framåt är konstant då tempot, dynamiken och intresset hålls uppe genom att de tre huvudpersonerna kör växelvis framryckning i egna kapitel på olika platser runtom i Malmö.
Trojanerna (utgiven av Swedish Zombie) är alltså ingen dystopi i ett postapokylptiskt samhälle utan vi får följa med vanliga människor från de första tidningsartiklarna om massmord när ingen vet vad som händer och några månader framåt i tiden. Det känns skönt för jag hade nog inte orkat med en berättelse till om avsågade hagelgevär och hus som självantänder på grund av att det är apokalypstider.
De tre huvudpersonerna (alla kvinnor) består av en präst, en larmoperatör och en kommunikatör. De två förstnämnda har ju glasklara och viktiga roller vid en större krissituation, men det brukar skämtas (av bland annat zombieöverlevnadsexperten Herman Geijer) om att kommunikatörer är de sista som behövs i ett apokalyptiskt samhälle. Men för en gångs skull så är de behövda, för i Trojanerna har för ovanlighetens skull inte internet, el, telefoner och trafikförbindelser kollapsat. Bara det känns som en ovanlig och välkommen twist i genren.
Mänskligheten kliver inte heller tillbaka i vikinga-mode och börjas slåss med tillhyggen i ett laglöst samhälle. Det är en ganska civiliserad undergång vi bjuds på då det twittras, lämnas på förskola och bloggas. Precis som innan. Sen vette fasen egentligen om folk hade brytt sig om att gå till kontoret när tusentals människor runtomkring i ens närhet har sjunkit ihop till högar av kött, hud och skelettdelar. Hoppas att en aldrig får reda på det.
En bit in i boken sker ett längre tidshopp på omkring 2,5 månad. Smart drag! För en behöver inte se allt i detalj vad som händer med karaktärerna. Trion brottas boken igenom med sina egna personliga problem, men trots grönfärgat hår hos en av karaktärerna så är de nog ändå för ”vanliga” för att bära upp en hel roman själv. Så tummen upp för den tredelade berättelsen är vad jag försöker säga.
Bengt out.
Läs mer: Lova Lovéns gästblogg ”Vem vet vad monstret i The Thing ville?” här på Barrikaden.
