Science fiction-klassikern: Dune

Sci-fi: Dags att ge sig på en klassiker i pappersform, nämligen romanen Dune från 1965 av Frank Herbert. En bok som passande nog har många likheter med Game of Thrones, som har säsongspremiär om två dagar.

Frank Herbert föddes 1920 i USA, dog 1986 och var journalist och fotograf innan han blev författare. Men den allra mest spännande informationen i introduktionen är att han också var en ”occasional oyster-diver” och en ”jungle survival instructor”. När han inte dök efter ostron och lekte Bear Grylls föregångare så hann han också skriva några hyllmeter med böcker. Framförallt så skrev han en av de bästa och kändaste science fiction-romanerna någonsin, Dune.

Dune publicerades 1965 och prisades lite överallt, den ska också vara den sci-fi-bok som sålts mest någonsin. Därefter har sex uppföljare kommit och dessutom har Frank Herberts son Brian bland annat skrivit två Dune-trilogier. Så den som planerar att hålla sig kvar i Dune-universumet har mycket att se fram emot. Det finns också en film från 1984 och ett par miniserier.

Den allra första boken – som det handlar om här – utspelar sig på ökenplaneten Arrakis, oftast kallad Dune. Släkten Atreides är tillsatta att styra planeten och dess viktiga produktion av kryddor. Duke Leto härskar och hans son Paul blir den som hamnar i mitten av allting när en annan mäktig familj, The Harkonnens, gör en militärkupp och tvingar Paul att fly ut i öknen. Hela boken utspelar sig under ett par år och bland annat så hinner Pauls pappa dö, han får en mäktig lillasyster och Paul utses också till en messias för ökenfolket.

Kyle MacLachlan som Paul Atreides i filmen Dune från 1984.

Paul är såklart en intressant karaktär och uppför sig stundtals som ett barn vilket ju är helt i sin ordning, även om han snabbt växer och senare leder en gerillastyrka. Men så är han också ett speciellt barn med ökande magiska krafter. I många andra verk så förklaras det inte riktigt varifrån krafterna kommer, men här får man bakgrunden då hans mamma är med i sekten Bene Gesserit, en sekt för kvinnor med särskilda mentala förmågor och det är mycket ovanligt att en pojke lyckas bli så stark. Och jag tycker nästan att det är en av de intressantaste delarna att läsa om, kvinnosekten som rör sig i bakgrunden av härskarna.

Jag tycker om många av detaljerna i boken. Tydligen studerade Frank Herbert några sanddyner i Oregon under flera år och kom fram till idéer på hur livet i en ökenvärld kunde te sig och hur man kan lösa olika sorters problem. Som bristen på vatten till exempel, en brist som såklart bara märks hos de fattiga i boken medan de rika badar i överflöd. En tjänare snor till exempel åt sig härskarens handduk och säljer den till högstbjudande på gatan. Två detaljer jag gillar är den speciella dräkten som återvinner all fukt och även att invånarna innehåller ett par procent mindre vatten än vanliga människor vilket gett dem ett ”uttorkat” utseende.

Det ska erkännas att det inte är världens lättaste bok att komma in i. Det är inte direkt en ”deckarstart” med ett mord på rad två. Men jag tycker ändå att det lossnade hyfsat snabbt. När det handlar om makt, politik och flera framstående släkter så behövs det också tid för förklaringar. Jag tycker ändå de långa diskussionerna är intressanta, drivkraften är att man vill veta mer om hur saker hänger ihop och hur det fungerar på Arrakis. Det tog till exempel ganska lång tid innan de välomtalade och kilometerlånga sandormarna kommer med in i bilden. Men när de väl kommer – oj, oj, oj.

”En dag vaknade jag till faktumet att jag hade en full arkivlåda och att jag bara inte kunde göra något annat än att skriva en bok.” – Frank Herbert om hur studiet av sanddyner ledde till att Dune blev till.I en lockande reklamslogan på den slitna gamla framsidan står det att det inte finns något bokverk som kan jämföras med Dune förutom Sagan om Ringen-trilogin. Men det finns det ju faktiskt numera – A Song of Ice and Fire. Mer känd som Game of Thrones. Likheterna mellan Dune och Game of Thrones som började skrivas 30 år efteråt är faktiskt rätt många (spoilervarning!). Jag ska inte gå in på djupet utan i stället påpeka att Dune inte är riktigt lika komplex, karaktärerna är många men inte alls som i Game of Thrones där de är utspridda över hela Westeros och lite till.

Gillar man det som händer och skrivs i Game of Thrones så är sannolikheten stor att man också kommer att uppskatta Dune, för även om det är sci-fi så är det trots mycket teknik ändå inslag av fantasy. Antalet sidor som det finns med rymdskepp är färre än fingrarna på ena handen och inte en endaste rymdresa beskrivs, något som jag annars vet kan vara ett motstånd för många att läsa sci-fi.

Då många i dessa tider läst eller läser Game of Thrones-böckerna så är min slutsats att jag tror att många av er GoT-fans också skulle tycka om Dune. Om inte annat så för att ha något att göra tills George RR Martin släpper sin nästa bok, vilket lär dröja.

Bengt out.