Superbt om svenska superhjältar

Recension: Superhjältar finns inte bara i Metropolis, New York City och Gotham City. De flänger även runt och bekämpar skurkar runt om i vårt avlånga land. Som i superba novellsamlingen 13 svarta sagor om superhjältar som består av mantlar, mörker, människor, mutanter och bland annat Malmö.

Alla hjältar bär inte mantel. Någon håller dörrar. Många flyger och är superstarka, men inte alla – som i 13 svarta sagor om superhjältar av bokförlaget Swedish Zombie där hjälteförmågorna varierar. Och där har de sköna svenska namn som Bräckan, Järnsyrsan eller Svarta Rosen och använder hitta.se för att spåra demoner.

Som titeln antyder är det svarta sagor och de flesta huvudpersoner bär på en sårad själ, twistat samvete eller ett inre mörker. Det är ett gäng komplexa karaktärer med olika problem vilket ger novellsamlingen ett välkommet djup utöver livet att vara superhjälte.

Inte bara nämnda Malmö är med som skådeplats ett par gånger, bland annat på 80-talet. Även ett steampunkigt Göteborg i slutet av 1800-talet samt nutida Stockholm och Lund är med.

Att Amerika står för inspirationen många gånger är inte konstigt då det är superhjältarnas hemland – men sammantaget är det ändå en svensk-amerikansk mix jag uppskattar.

Stålmannen, X-Men och lite Sin City-vibbar märks men det blandas med svenska perspektiv. Som i utmärkta novellen Jennifer av Patrik Centerwall där en lundastudent balanserar studier och tentor (går sådär) med brottsbekämpning (går bättre).

Flera är som sagt Stålmannen-inspirerade, men alla med olika infallsvinklar. En av mina favoriter är välskrivna och vackra Den flygande mannen av Johan Ring där superhjälten blir svagare och svagare av att använda sina krafter men har egentligen inte något val.

Jag har tidigare recenserat Christian Johanssons spännande, mörka och väluppbyggda debutroman Skönheten. Och tyckte man om den, som jag, så uppskattar man även hans Strega som har flera mörka lager i sig. Rekommenderas.

För att sammanfatta så måste jag svära i kyrkan. Men faktum är att jag tröttnat en aning på superhjältar. Eller snarare på den enorma mängd med filmer som sprutar över oss som en outtömlig reservoar med spindelklibb. En hel del vill jag se på bio och även läsa serietidningar men jag hinner inte ikapp ändå. För det är för mycket, och mycket med samma gamla visa.

Därför är 13 svarta sagor om superhjältar ett skönt och fräscht alternativ till den amerikanska massproduktionen – den erbjuder något nytt och dessutom från en ovanlig svensk röntgensynvinkel. Den ger något nytt till genren. Men samtidigt kan den vara ett komplement då novellsamlingen även passar den som inte kan få nog av superhjältar.

Bengt out.