Rollspel: Lagom till ComicCon i november ska den släppas – boken om Sveriges rollspelshistoria. Titeln är Finna dolda ting och Anna-Karin Linder Krauklis är en av författarna.
– Vi försöker hålla oss till en tidslinje, från första svenska versionen av Drakar och Demoner fram till våra dagar, säger hon.
Framsidan till kommande boken ”Finna dolda ting, en bok om svensk rollspelshistoria”.
Berätta om det pågående arbetet med Finna dolda ting, hur ligger ni till i processen?
– Vi är i ett massivt insamlande och läsande just nu, blandat med skrivande. Av snälla vänner i nätverket har vi fått låna alla Sinkadus och alla Centurion (och alla StrapatS – även om det är mer lajvfokuserat), så just nu är det mycket läsande och skrattande och nostalgitrippande, berättar Anna-Karin Linder Krauklis.
I ett pressmeddelande beskrivs hon som ”speldesigner, lajvdesigner, teaterpedaog och kulturskribent. Hon driver en populärkulturell podcast och skriver för en stor tv-sajt. Hon har skrivit om kultur sedan 2009 och konstruerat pedagogiska spel ungefär lika länge, men arrangerat lajv sedan 1998. Anna-Karins första rollspelsupplevelse var med rollspelet Kult i ett litet rum på ABF i Örebro 1998, och har sedan dess både skrivit och spelat aktivt sedan dess.”
Utgivningsdatum?
– Vi siktar på att vara klara till ComicCon i november.
Några särskilda utmaningar?
– Att försöka rama in det massiva materialet som finns, det är så sjukt mycket som ska med, och hur vi än gör så kommer folk bli kränkta över saker vi missat, eller missförstått. Just nu tar vi med så mycket vi bara kan och så får vi sålla sen.
– En annan utmaning är att få tag på material, då den tidsperiod vi är och gräver i är liksom innan allt digitaliserades. Mycket finns liksom inte kvar, om inte privatpersoner sparat material. Men som tur är så har vi ett bra nätverk med många samlar-nördar så rätt mycket går att få tag på ändå. Men man är ju sjukt van vid att allt finns en googling bort.
Vad kommer boken innehålla?
– Allt vi kan komma på om svensk rollspelshistoria? Skämt åsido, vi försöker hålla oss till en tidslinje, från första svenska versionen av Drakar och Demoner fram till våra dagar, kryddat med berättelser om moralpaniken på 90-talet, beskrivningar av spelen som kom ut, och intervjuer med folk som varit viktiga för den svenska rollspelsrörelsen.
Hur uppkom idén?
– Johannes Klenell på Galago kontaktade mig i höstas och undrade varför en sån här bok inte redan skrivits. Jag sa att jag inte visste. Johannes undrade om jag ville skriva den, jag sa omedelbart ja. Sen frågade jag om jag fick blanda in min man Daniel i skrivandet, då han kan mycket mer om ämnet och är en rasande bra skribent.
I redan nämnda pressmeddelande beskrivs Daniel Linder Krauklis med att han ”är bland annat skyldig till monstret Gekko i Sinkadus nummer 6, diverse lajv, den inte odelat älskade artikeln Rollspelsdöden i Signaler från Sverok, samt tidningsrollspelet Leviatan. Började rollspela 1985 efter att ha sett reklam om Drakar och demoner i slutet av soloäventyret Ensamma Vargen 2: Eld över vattnet. Jepp, han började med andra delen.”
Ni har tidigare efterlyst berättelser från rollspelare om hur de började spela och annat roligt. Har ni fått in tillräckligt med svar, eller behöver ni ha in mer material?
– Vi behöver alltid mer. En grundtanke med boken är att den ska spegla den kulturyttring vi skriver om, och rollspel är ju väldigt medskapande. Därför vill vi gärna ha gamla rollspelares anekdoter, nya rollspelares berättelser och allt däremellan med i boken. Så mer efterlysningar kommer antagligen.
Här kommer en minianekdot: En kompis dödade en cyklop en gång med en kortbåge genom att träffa cyklopen mitt i ögat med en pil (slog ett perfekt slag med en T20-tärning). Jag vill minnas att alla (förutom spelledaren) firade som att det inte fanns någon morgondag. Har du något liknande ”omöjligt” uppdrag du klarat av? (Det här var i Drakar och Demoner).
– Jag minns hur en kompis berättade att de hade dödat Max Schreck i Vampire The Masquerade. Han var både stolt och lite skamsen minns jag, typ som att det var lite skämmigt att det var coolt, och att han var rädd att vi andra skulle tycka det var OP och dåligt spel. Men jag minns inte några egna sådana grejor, mest för att jag aldrig var speciellt tärnings och regel-fokuserad. Jag gick tidigt över till friform, då regler bara gjorde spelandet krångligt, tyckte jag.
Lågvattenmärket var i Wastelands när man skulle slå fram utrustning och jag bara fick ett badmintonracket. Hur kunde det bli så? Eller minns jag fel?
– Jag tror att när man skapar och designar spel där slump är en faktor, så är det alltid liknande problem. Det blir tokigt. Jag kan inte tänka mig att någon designer tänker att alla ska följa designen eller reglerna slaviskt – eller har jag fel här? Meningen är ju att det ska vara roligt att spela, och en cowboy med badmintonracket kanske blir mer buskis än stämningsfullt.
Jag gillar verkligen titeln på boken då Finna dolda ting ju är en färdighet från Drakar och Demoner. Hur stor del har just Drakar och Demoner spelat i den svenska rollspelshistorien?
– Enorm. De allra flesta jag känner som är rollspelare (förutom jag själv då, började direkt med Kult) började med Drakar och Demoner. Det är en essentiell del av deras barndom och tonår. Det var ju inkörsporten till rollspelsvärlden, i och med att det var lättillgängligt på svenska och så vidare.
I filmen Zero Charisma som handlar om ett gäng rollspelare i USA är det, enligt mig, en kraftig nidbild (tjock, vuxen nörd som bor hemma) av rollspelare. Hur ser du på filmen och nidbilden?
– Många rollspelare hittade ett sammanhang tillsammans där de kunde vara sig själva. Jag tycker inte alls det är konstigt att nidbilden finns, det var ju de som inte passade in i sport/norm-världen som sökte sig till rollspelen (eller teatern!). Jag har inte sett filmen, men känner ju väl till nidbilden. Den stämmer inte, även om jag förstår varför den finns. När jag började var det nästan inga tjejer som lajvade eller rollspelade, och några av de killar jag började spela med var rädda för att tjejer skulle ”förstöra” deras rollspelsgrupp, och skapa drama. Så nidbilder finns det ju överallt.
Hur ser framtiden ut för det ”analoga” rollspelandet runt ett bord med kompisar med tanke på den hårda konkurrensen från datorspelen?
– Svårt att säga, jag tror att många som började spela som tonåringar, som nu är 35+ fortfarande spelar. Det är kanske nyrekryteringen som är det svåra? Men jag är verkligen ingen expert. Jag är själv helt ointresserad av rollspeliga datorspel, och får min rollspelsfix från lajv och bordsrollspel. Datorspel behöver nödvändigtvis inte konkurrera ut analogt rollspel.
Avslutningsvis, stämmer det att spelledaren alltid har rätt?
– Nja, det beror helt på vilket spel du spelar. Det kan vara lättare om spelledaren får bestämma, på grund av att denne har en plan för scenariot, men jag gillar själv att vara flexibel som spelledare och lyssna på mina spelare. Det bästa är ett samspel mellan spelare och spelledare såklart.
Bengt out.
