KRÖNIKA. Året var 2004. Daniel Lindström vann Idol, den femte boken om Harry Potter kom ut. Samma år hade The Sims 2 och Far Cry premiär i Sverige.
2004 var också året då World of Warcraft släpptes. Ordet succé känns helt klart rimligt och nu i veckan firade “Wow” alltså tio år.
Susanne Möller, spelrecencent i PR Spel, menar i en intervju med DN Kultur att World of Warcraft var “spelet som öppnade dammporten mellan gamers och människor som inte spelade” och drar referenser till Beatles betydelse för rockmusiken.
För tio år sedan gick jag i nionde klass på Höglandsskolan i Örnsköldsvik. Jag spelade fotboll, byggde fyrkantiga hus i The Sims 2 och bar strumpor i sandalerna. Visst var jag intresserad av dataspel, men det skulle dröja ett par år innan jag upptäckte de färgstarka landskapen i Azeroth.
Men det var just de vackra och välgjorda omgivningarna som gjorde att jag blev sugen på att testa. Jag började med en Tauren Druid – Ylfa. Hon dansade roligt och kunde rida på en stor dinosaurie. Så småningom kunde hon även förvandla sig till olika djur. För mig handlade det inte så mycket om att levla, även om jag faktiskt tog mig upp till level 70 med Ylfa efter drygt ett år eller så. Underhållningen bestod i att upptäcka “världen”, interagera med andra karaktärer och fördriva tid.
När jag sedan gick ut gymnasiet och flyttade hemifrån fick jag mindre tid över. Att det dessutom kostade pengar var tredje månad gjorde att jag helt enkelt prioriterade bort World of Warcraft och intresset rann ut i sanden.
Men plötsligt händet det oväntade. Det var bara ett par månader sedan jag fick lite av en uppenbarelse och började spela igen. Och tror ni inte att jag blev “hooked” direkt? Jo, det är väl klart. Och nu är jag snart uppe i level 60 med min Blood Elf Hunter som heter Ilmah. Fascinaionen över den digitala naturupplevelsen kvarstår och glädjande nog finns nu ännu fler “världsdelar” att upptäcka. Det känns spännande ha så mycket nytt framför sig. Visst är det ibland svårt att finna tid och ro för att verkligen spela, men då som nu är det tidsfördrivet och helheten som lockar (även om jag såklart uppskattar tävlingsmomentet också, vinnarskalle som jag är).
Det fina med World of Warcraft är att “alla” kan spela och hitta sin egen njutning. Susanne Möller menar vidare att i Azeroth möttes människor från alla håll – “uttråkade hemmafruar, stingsliga tonårskillar, drivna karriärmänniskor och fotbollsproffs” – på någorlunda lika villkor. Och att det fanns (och finns fortfarande) något lockande i den kollektivism som spelet erbjuder.
World of Warcraft är för mig ett spel utöver det vanliga och jag kan stolt säga att jag är en “gamer” – även om jag inte uppfyller nidbilden av en sådan.
Förresten har jag till och med läst om en snubbe som i sitt CV skrev om sitt Wow-spelande som en merit – och fick jobb delvis tack vare det. Respekt.
