Krönika: Va? Vänta? Nej, nej. Herr och Fru Löwemo skulle det ju vara. Så vitt jag minns skrev jag aldrig upp mig på att bli en nörd. Men på något konstigt vänster så sitter jag där nu, tre år senare, och planerar nästa strategidrag till något av makens konstiga brädspel. Med handen på hjärtat är det dessutom något jag ser fram emot. Men var lugn, jag kompenserar det hela genom att dricka rikliga mängder rödvin. Och så lyssnar jag på Håkan Hellström på extremt hög volym. Maken hatar Håkan Hellström förstår ni. Det gör visserligen jag med, men vissa saker måste göras bara för att. För att om tre år återfinns jag säkerligen med en pensel i handen, målandes konstiga zombiegubbar till något slags kombinerat bräd- och rollspel.
Jag har alltså inte alltid varit en nörd. Det är något som helt och högst ofrivilligt har vuxit fram genom åren. Spelat har jag alltid gjort, som i kortspel eller Monopol. Mamma är nämligen sån, inte nörd alltså, utan en sådan som uppskattar spel och jag antar att det är något jag fått med mig. Men första gången jag introducerades in i makens familj fick jag ändå komplett spader. Vadå? Spelar ni? Varje kväll? Det är ju för tusan hockey på TV! Spel efter spel efter spel och plötsligt hade jag noll koll på TV-tablån. Det finns ju sådana där piffiga appar som meddelar att favoritlaget har förlorat, igen. Liksom jag.
”Ni vet den där jobbiga personen som drar häxkort efter häxkort och ser till att alla andra badar i förbannelser? Det är jag. Oavsett spel.” – Frida Löwemo
Jag är en sådan som förlorar i alla spel jag ger mig på, förstår ni. Eller, jag var åtminstone sån. Sen kom jag i kontakt med Dominion. Där spelar det ingen roll hur många strategier man försöker sig på att bygga ihop, den ena gången är aldrig den andra lik. Ett spel som kan varieras och byggas ut i vad som känns som oändlighet. Ett spel där du har roligt, oavsett om du vinner eller förlorar. För hur det än går för dig själv så kan du se till att det går riktigt surt för alla andra. Jag vet inte om jag nämnde det? Men det är så jag spelar. Ni vet den där jobbiga personen som drar häxkort efter häxkort och ser till att alla andra badar i förbannelser? Det är jag. Oavsett spel. Man kan kanske göra en Frida till en nörd, men man kan aldrig ta Fridan ur nörden.
Så, jag vet att det kan te sig läskigt. Nördar bär liksom pälsallergiker inte riktigt en skylt på krogen som avslöjar dess sanna natur. Det är alltså högst sannolikt att man råkar förälska sig i en nörd utan att ha en minsta föraning om vad det egentligen betyder. Men vad det faktiskt betyder är att du kommer att spela en jäkla massa spel. Än värre är att du med tiden troligtvis kommer att älska det minst lika mycket själv. Visst, det kanske betyder att dina imaginära parmiddagar med vackra dukningar ersätts av en stor spelplan. En spelplan med sjuttioelva-tusen olika kort utspridda överallt. Och paren består kanske mer av makens nördgäng, pimplandes – wait for it – folköl.
Det är här du har ett ansvar: korka upp vinflaskan och dra ner dina icke ont anande väninnor i fördärvet. För tro mig – de kommer att åka fast. Precis som du. Utan att ha gift sig med en nörd. För hur man än vrider och vänder på det så finns det inget mer socialt än att spela spel. Dominion i synnerhet. De där gubbarna man målar själv har jag inte riktigt förlikat mig med, ännu.
Frida Löwemo
