Krönika: På Wikipedia kan vi lära oss att onsdag är en veckodag som kommer efter tisdag och före torsdag. Men den är så mycket mer än så. Det är nästan en vattendelare. Ett skrank som skiljer ett vi från ett dem, för att uttrycka mig klatschigt. Så vad är det egentligen jag pratar om? Jo, jag tänker mig att synen på onsdagen skiljer pessimisten från optimisten. Detta kanske kan bli en uppdatering 2.0 av det halvfulla kontra halvtomma vattenglaset.
Rent objektivt är onsdag en helt vanlig arbetsför vardag, för många av oss. Precis som historien om vattenglaset skiljer sig inte mängden vatten mellan de olika betraktelsesätten, halvfull eller halvtom. Skillnaden ligger istället i den subjektiva upplevelsen. Vad är onsdag för mig? Vad bakar jag in i denna veckodag och vilka känslor väcker den?
För att testa min tes empiriskt frågade jag folk i min närhet. Jag försökte ställa frågan utan att avslöja anledningen men inte ställa den helt förbehållslöst heller. Ibland sade jag helt sonika ”onsdag” med en lätt tonartshöjning på slutet för att accentuera en frågande natur. Detta resulterade dock ofta i förvirring och folk trodde att jag försökte göra anspråk på dem på ”onsdag” eller försökte planera något diffust. Vidare kan jag säga att urvalet är gjort på stark personlig basis och kan därför kritiseras på samtliga punkter.
De jag skulle vilja kalla ”optimisterna” såg ljust på onsdagen. Detta är dagen då allt vänder. Arbetsveckan sluttar nu långsamt neråt och resterande delen av veckan kunde uppfattas som en walk in the park. Pessimisterna, som lever i den värsta av världar, såg onsdagen enkom som en arbetsdag. Varken mer eller mindre. En vanlig brun arbetsdag då man flyttar sina papper eller drar i sina sparkar på jobbet, i Kjell Höglunds anda. Det meningslösa ramas in i att det är lika långt åt alla håll. Den förgående helgen har fallit i glömska och den kommande är en oändlighet bort. Och att hoppas på roligheter under den kommande helgen är meningslöst eftersom det bara är ett sätt att dementera framtiden, enligt den pessimistiska rumänske filosofen Emil M. Cioran.
För ett tag sedan var jag i en vanlig mataffär. Ett litet barn hade överhört ett samtal mellan två unga vuxna om hur man kunde sätta guldkant på onsdagar. Barnet vände sig sedan till sina föräldrar och bad om godis, uppbackad av vetskapen att det var ”lillördag” och ingen vanlig onsdag.
