Science fiction: ”Luna Olympia” (Fafner förlag) släpptes på Bokmässan och det actionpackade rymdäventyret har sedan dess fått fina recensioner. SF-romanen föll även undertecknad i smaken med sitt maffiga världsbygge, komplexa karaktärer och spännande handling. Barrikaden passade därför på att ställa tre frågor till författaren bakom verket: Ulrika Fjellborg.
Författaren Ulrika Fjellborg. Bild: Privat
Berätta om Luna Olympia!?
– Luna Olympia är ett actionfyllt äventyr som är till för att underhålla läsaren. Den kommer inte att lösa dina existensiella frågor, men karaktärerna går in rakt in i hjärtat. Vi får följa den syntetiska klonen Chris medan han försöker hitta sin egen mänsklighet. Han tvingas att navigera mellan politiska intriger, lömska rymdpirater och hetlevrade prisjägare innan han kan hitta sitt eget värde.
Jag gillade verkligen karaktärerna i boken, hur gick dina tankar kring huvudpersonerna innan du började skriva?
– När jag byggde karaktärerna från början var Chris kvinna och prisjägaren Rebecca en man. Men det kändes för stereotypt och jag var leds på trånande kvinnor och starka män, så jag bytte kön på dem och då tog historien fart. De ska vara varandras motsatser. Rebecca som är människa ska vara betydligt kallare och omänskligare än Chris som är syntetisk. Chris tänker efter, försöker beräkna hur folk kommer att reagera, är uppmärksam på känslor och försöker ta sig fram med fingertoppskänsla, medan Rebecca går fram som en ångvält och plattar till alla som står i vägen.
– Prisjägaren Lothar har blivit mångas favorit. Han kom till för att hjälpa Rebecca genom ensamheten. Många av mina hjältar är väldigt ensamma, så jag tänkte bryta den trenden. Rebecca behövde en vän i världen och där var han. En förvirrad ”lillebrorskaraktär” som alla älskar att hacka på, men med självförtroende nog att skaka av sig glåporden.
– Rymdpiraten Dawn ”den stora skurken” ska vara så lik Chris att folk börjar fundera på vad som egentligen händer. Vem är ond och god? Vilken sida har vi hejat på egentligen?
Samus Aran från Metroid på framsidan? Nej prisjägaren Rebecca såklart.
När man skriver SF, hur svårt är det att inte låna eller omedvetet sno från andras verk – det har ju gjorts så sjukt mycket SF tidigare…?
– Man måste få låna, lite, men göra sin egen grej av det. I Luna förutsätter jag att läsaren kan sin Star Wars, Star Trek och Asimov. När en referens dyker upp pekar jag ut dem och använder läsarnas inprogrammerade känslor kring dem, i stället för att gömma den. Till exempel har vi lärt oss att ”rebellalliansen” är något bra, som vi ska heja på, och ”Imperiet” är de onda.
– Jag läste mycket Asimov när jag började skriva Luna runt 2002 (!) och ville göra en ”finrums-SF” om mänskliga värden och aspekter på vad som anses levande. Det blev jättetråkigt. Eftersom jag spelade Nintendo när det kom på 80-talet blev sensationen kring Samus Arans kvinnlighet en inspiration. Plötsligt bytte mina karaktärer kön och allt blev roligare att skriva.
– Jag ville göra ett återanvänt universum där plåtarna börjat rosta och mänskligheten har det lite tufft. Däremot har jag varit försiktig med att introducera nya livsformer, bara antytt att de finns. Måste ju spara något om jag vill återvända till just detta universum. Så hur undviker man att ”låna”? Jag säger gör din egen grej av det. Plötsligt kanske din hjälte är den som godhjärtat sätter den nya kejsaren Palpatine på tronen, grundar Imperiet och demokratin dör, till rungande applåder från läsarna.
Bengt out.
