Vikingar har alltid lockat mig så när Expedition: Viking landade i recensionshögen så var jag riktigt pepp. Trots att jag egentligen inte hade någon större koll på varken spelet eller spelserien. Man kastas direkt in i en karaktärseditor i spelet där du skapar din huvudkaraktär. Ylvis Naesbjörnson bestämmer jag mig för att heta och efter att fumlat runt ett tag i editorn och tillslut placerat ut mina färdighetspoäng. Blev hon en bra bågskytt och i övrigt rätt allround, något som ofta är sådär i rollspel. Jag fattade inte riktigt vad som var bra eller dåligt, och missade dessutom att det fanns förinställda mallar man kunde använda om man ville, något som tog mig sex timmar till att förstå när jag fick chansen att utöka min vikingahär med nya karaktärer och där kunde prova de förinställda varianterna.
Ylvis Naesbjornson ska få hela England att känna fasa är den långsiktiga planen.
Nåväl tänkte jag. Hur illa kan det gå? Spelet kastar mig rakt in i min faders begravningsfest. Det är många tillresta och det är många som knorrar över att jag ska ta över som jarl. Tydligen har jag två bra vänner som kommer stötta mig och en kusin som ogillar både min döde far och mig väldigt starkt. Middagen spårar rätt snabbt och jag får prova på spelets turordningsbaserade strid.
Återigen vet jag inte om det är en bristande förmåga att förstå från min sida eller om spelet bara inte förklarar allt. Men jag fattar de flesta moment och ibland dyker det upp popups som förklarar ytterligare vad det är jag håller på med. Jag sopar banan med motståndet även om jag av oklar anledning har jätteproblem att träffa även de närmsta fienderna med pilar. Jag trodde det var det jag var bra på?
Ylvis och hennes hird tar sig an ett par storväxta personer som lever rövare.
Efter att ha vunnit mot begravningsskändarna så utmanar min kusin mig på duell i gryningen. Okej tänker jag och får tydligen förbereda mig på strid. Min ena vän erbjuder sig även att slåss för mig, men det känns som fusk. Istället lägger jag ut både fällor och förgiftar min kusin inför striden.
Spelet fortsätter framåt i rask takt. Vissa saker förklaras lite dåligt, men designen är såpass bra så man ändå fattar hur saker och ting funderar genom att bara pröva sig fram. Jag fortsätter dock missa otroligt mycket med min pilbåge. Vad gör jag för fel? Även min bågskyttsvän är bedrövligt dålig på att träffa i striderna.
Striderna är i övrigt väldigt bra. Speciellt efter att jag inser att det är en förmåga som mina fiender använder som gör att jag blir en dålig skytt. Istället kan jag använda en egen förmåga och provskjuta en pil för att öka min träffsäkerhet. Helt plötsligt blir Ylvis en riktig mördarmaskin! Men som sagt striderna är roliga, lite kluriga och såklart även lite slumpartade. De taktiska momenten är bra och min ovilja att låta mina soldater bli golvade gör att de ibland tar längre tid än de behöver. Till stor del för att jag är rädd att de ska dö. Vilket visserligen inte hänt än även om de blivit utslagna. Istället har de dragit på sig skador och men för livet. Men fortsätta slåss kan de. Skador läker man hos en galen häxa såklart. Dina soldaters beväpning avgör också hur de slåss och det gäller att maximera placering och formering i vissa strider så att de lite svagare karaktärerna kan gömma sig bakom dina sköldbärande kamrater.
Det finns gott om text i spelet och dialogvalen är många. Än så länge vet jag inte riktigt hur mycket mina val påverkar mig dock.
Historien i spelet känns kanske inte direkt gripande, men den fyller sitt syfte. Att få ut dig i världen. Spelet sätter dessutom lite tidspress på dig så att du faktiskt måste jobba dig framåt hela tiden, något som jag först tyckte var jobbigt men som jag nu gillar. Det gör att jag istället för att maxa karaktärer och utrustning för tidigt hela tiden arbetar mig framåt och vidare in i spelet. Det finns gott om humor i spelet och det finns massor av saker att upptäcka på varje karta. Men något som jag verkligen gillar i spelet är campingsystemet. Ja du läste rätt!
När du är ute på världskartan och äventyrar behöver du nämligen hitta platser du kan sova på. Vissa är upptagna, då får du erövra dem först. Men väl på plats så delar du ut vad alla ska göra och vem som sover vilket pass. Det gäller att balansera så att alla får sova en stund, att alla får mat och att någon städar efter dig. Du måste såklart även ha förnödenheter om du ska ut på resa, men du kan också skaffa ny mat genom att jaga och ta tillvara på köttet. Dessutom kan du bygga ut din by med dina nyfunna rikedomar som du roffat åt dig på dina rövartåg. Det finns helt enkelt väldigt mycket att göra i det här spelet och ibland känns det bara som att jag skrapar på ytan med de olika funktioner och färdigheter som finns.
Stort plus till att det både är män och kvinnor som kan härja runt som vikingar, även om jag gärna hade sett en ännu större variation när du skapar karaktärer. Men samtidigt så är det inte Sims utan ett taktisk rollspel där du kan bränna kloster i England. Expeditions: Viking gör den delen väldigt bra och har även fått ihop ett par karaktärer som känns intressanta att följa under resans gång, även om det såklart är min egen Ylvis resa från fredlig jarl till mordbrännande och barnamördande viking som sätter färg på upplevelsen.
Jonas Hansson
Spelet är recenserat med ett recensionsexemplar av spelet som vi fått.
