Filmrecension: Tusk (2014)

Biomys: Skräckfilmfestivalen Monsters of Film köttade igång i går kväll likt en motorsågsmassaker och första offret, förlåt filmen, var Kevin Smiths Tusk som hade skandinavisk premiär. Denna speciella film kan enklast beskrivas med huvudkaraktären Wallaces skrämda ord: ”I don’t wanna die in Canada”.

Wallace (bra spelad av Justin Long) vill förstås inte dö över huvudtaget, men i den här skräckfilmen som snarare är mer komedi så driver regissören Kevin Smith (kanske mest känd för Clerks och Mallrats) en hel del med Kanada. Även USA får sig några slevar. Men mest Kanada.

Handlingen i korthet; Wallace och kompisen Teddy (Haley Joel Osment, barnet från Sjätte sinnet och AI har alltså blivit vuxen) har en populär podcast. Wallace flyger från Los Angeles till Manitoba i Kanada där han ska göra en intervju med internetsensationen ”Kill Bill Kid” som huggit av sig benet med ett svärd.

Så blir det inte, utan istället hamnar Wallace så småningom hemma hos en gammal sjöman som har massa berättelser att dela med sig av. Några historier hinns med innan den te-drogade Wallace tuppar av. När Wallace vaknar har han bara ett ben och sitter i en rullstol.

Sjömannen Howard Howe (Michael Parks) skyller då på ett spindelbett. Det är en rätt rolig scen då Howard försöker ljuga hur det hela gick till, ljuget innehåller bland annat att doktorn råkade trampa på enbente Wallaces mobiltelefon.

Varför kapades då benet undrar man. Svaret, som jag inte vill spoila för mycket, är något så galet och absurt att man aldrig i hela sitt liv hade kunnat komma på det själv. Det hela blir dock komiskt, och om någon är rädd att få mardrömmar från Tusk så kan jag säga att det inte är någon större risk. Snarare en liten risk. För det är ingen Saw-aktig film.

Än mer komiskt, nästan parodiskt blir det då polisen Guy Lapointe dyker upp med sin stora mustasch, franska accent och basker. I några minuter tycker jag att han förstör hela filmen. Men han får in några komiska poänger och jag mjuknar. Men ändå, den karaktären känns något överdriven.

Min medföljande biokamrat tyckte sig dock känna igen mustaschmannen och ett detektivarbete i klass med CSI: Miami tog vid. I eftertexten stod det Guy Lapointe as himself. Men så lätt gav vi oss inte – efter en snabb googling ute på gatan så visar det sig att Guy Lapointe inte alls är himself utan i själva verket ärkepiraten Johnny Depp som maskerats med löskinder och annat lurigt. Lite häftigt ändå och baskermannen är till viss del ursäktad.

En detalj jag gillade med filmen var när det vid några tillfällen visades flashbacks. Dessa började precis som när man såg det första gången i filmen och jag tänkte ”booooring”. Men så var det samma klipp fast med fler roliga repliker mitt i som inte var där från början. Gillar’t!

Ett plus till för att filmen lyckas hålla en jämnt fördelad humornivå under de 102 minuterna. Även när kidnappade/fängslade/deformerade Wallace är som mest desperat så slängs det in skämt då han i ett telefonsamtal väser att han inte vill dö i Kanada. Och det funkar. Jag och publiken skrattar. Många gånger.

Det speciella är att då regissören jobbat upp den glada stämningen trots rätt hemska händelser så fortsätter folk, och jag, att skratta även när Wallace visas upp i sin nya kropp. Kanske blir det så för att hela den övergripande filmidén och vad som händer är så sjukt, oväntat och absurt.

En ledtråd med vad som händer Wallace är att hans namn låter väldigt likt ett visst djur på engelska.

Bengt out.