Rogue One: A Star Wars Story: ”Darth Vader är cool igen”

Analys: Barrikadens Star Wars-expert, filmregissören Rasmus Tirzitis, har dissekerat och diskuterat varenda ”Rogue One: A Star Wars Story”-trailer hittills. Nu är det dags för den stora finalen då han analyserar den nya filmen lika detaljerat som Dödsstjärnans ritning.

VARNING FÖR SPOILERS! VARNING FÖR SPOILERS! VARNING FÖR SPOILERS!

Efter det gigantiska fotavtrycket som The Force Awakens lämnade efter sig i fjol står nu Rogue One inför sanningens ögonblick. Lucasfilm har som sagt planer på att ge oss en ny Star Wars-film varje år (tills publiken slutar dyka upp mer eller mindre) och vill därför expandera varumärket med flera spinoff-filmer som inte är en del av ”Episode”-serien. Jag betraktar Rogue One som ett klart bevis på att de kommer kunna leverera tillfredsställande historier om det här är bara början. Tänk att Disney har träffat så rätt på bara två filmer. Handlingen är ni vid det här laget bekanta med så jag dyker rätt in i att tala om vad jag tyckte om filmen.

Rogue One ger mycket av en efterlängtad krigsfilmskänsla till Star Wars. Det finns en mycket påtaglig ”i händelsernas centrum”-känsla genom hela filmen, vi får följa karaktärerna i strider på gator, i skogar och i den minnesvärda tropiska miljön på Scarif. Det visuella språket för Star Wars har blivit mycket omsorgsfullt återskapat, trots att Rogue One har sin egna identitet.

Striden på Scarif med en grupp inkommande AT-AT’s. Foto: Starwars.com

Till skillnad från ”Episode”-filmerna finns det ingen öppningstext, filmen innehåller element som en tidshopp, flashbacks och förklarande texter för att identifiera den mängd nya platser och planeter vi besöker. Det här markerar den första Star Wars-filmen som hoppar ifrån den gula texten. Men om det är till en fördel eller nackdel för filmen skulle jag säga är för tidigt att uttala sig om. Jag visste redan så pass mycket om när filmen utspelar sig att en förtext egentligen inte hade berikat upplevelsen mer för mig. Nu blev det istället ett positivt överraskande att filmen vågar sig på något nytt.

Rogue Ones styrka är att den snabbt frontar vad det är för karaktärer vi har att göra med – eftersom vi snabbt träffar många nya ansikten. De flesta karaktärerna är precis vad de utger sig för att vara, vilket är ytligt och enformigt på sitt sett, men å andra sidan fanns det här heller ingen tid att lägga 20-30 minuter bara på att utveckla och berätta för oss om de nya karaktärerna.

Felicity Jones spelar rebellen Jyn Erso. Foto: Starwars.com

Något som är ovanligt för en huvudkaraktär i en Star Wars-film är att Jyn Erso (Felicity Jones) har en väldigt passiv närvaro i sin egen film. Hon är inte den drivande kraften i filmen som vi får hänga med på utan hon förlitar sig på att andra karaktärer eller händelser pekar henne i vilken riktning hon behöver ta för att vara en del av handlingen.

Jyn definieras inte av vad hon gör, utan tvärtom. Hon får inte ens namge teamet (och därigenom filmen) eftersom det gör Bodhi. Hon räddar inte sin far utan det gör X-Wing piloterna… typ i alla fall. Hon får inte heller hämnas sin mors död på Krennic, eftersom det snubblar Cassian Andor (Diego Luna) in och gör helt oförklarligt. Vad är egentligen berättelsens syfte med att plocka tillbaka Cassian vid det här ögonblicket? Eftersom han tydligt blir skjuten och föll ner från en höjd. Det känns som om Cassian enbart kastas in i det här scenen för att hindra Jyn från att få sin uppgörelse med Krennic ensam. Det är märkligt, inte bara med tanke på all marknadsföring för filmen, eftersom Jyn ständigt frontats så det verkat som om hon var en mer drivande kraft (no pun intended) än vad hon faktiskt visade sig att vara.

Det är möjligt att Jyn gick förlorad någon gång under reshoots-processen. På golvet i klipprummet kanske det finns sekvenser som visar Jyn mer som en naturlig ledare och hur hon blir involverad av rebellerna, för något mer än bara att genomföra hennes fars vilja. Jag tror inte att teamet bakom Rogue One aktivt försökte underminera hennes karaktär, men det krävs mer för att bli en stark kvinnlig huvudkaraktär än att hon kan slåss och skjuta folk.

Duon Chirrut Îmwe (Donnie Yen) och Baze Malbus (Wen Jiang) och deras actionhjälteögonblick är lätta att dras med i och heja på. Men det finns ett par tillfällen där det skulle hjälpa om vi fått lite mer bakgrundshistoria till karaktärerna för att förstå deras motivationer och här tänker jag främst på Bodhi Rook (Riz Ahmed). Bodhi förråder Imperiet, dock innan filmen har börjat, och här skulle vi behövt se VAD som drev honom till att fatta det här beslutet. Vi har ju inte blivit bortskämda med desertörer eller en mer grånyanserad ton i Star Wars-världen. Lite samma problem som Fen i The Force Awakens, beslutet att lämna Imperiet sker lite utanför bild.

Humoristiske och barske roboten K-2SO. Foto: Starwars.com

För min del fattade jag snabbt tyckte för K-2SO (Alan Tudyk) som var den mest karismatiska och färgstarka karaktären. K-2SO som är en omprogrammerad Imperiedroid, men som numera jobbar för rebellerna, är en hård och plump attityd. Flera av filmens större komiska ögonblick levereras av den här karaktären och Tudyks tolkning av karaktären gör honom också väldigt lätt att känna sympati för.

För att flytta över vårt fokus till den mörkare sidan av den här historien, Director Krennic (Ben Mendelsohn) är en ny typ av Imperialskurk – han kan beskrivas som en vetenskapsman, en man från arbetarklassen som inte är lika välformulerad Coruscant-elit som vi är vana vid. Vad är hans mål? Jo, han vill bygga Dödsstjärnan och vinna förmån hos Kejsaren. Han är ganska transparent på just den punkten. Hela hans historia i den här filmen är politisk, eftersom hans handlingar dikteras av hans rivalitet och intrigering med både Tarkin (ja, du läste rätt!) och Darth Vader.

Det finns nästan inget militärt alls i hans handlingar, förutom att skydda Dödsstjärnans ritningar. En av de större missade möjligheterna i filmen är Krennic – han har egentligen ingenting att göra i filmen. Han spenderar större delen av filmen i möten eller stirrandes ut genom fönster. Jag minns det fantastiska klippet i den första trailern när vi får se honom vadandes i knähögt vatten omkring döda Stormtrooper-kroppar. Den scenen och många andra har klippts bort ifrån Rogue One, jag kommer göra en djupdykning i alla de borttagna ögonblicken vid ett senare tillfälle.

Darth Vader i diskussion med Director Krennic. Foto: Starwars.com

När det kommer till allt snack som varit om Darth Vader, kommer jag bara att säga att hans tid i filmen är minimal men otroligt effektiv. Den Darth Vader vi möter i Rogue One, är mer skrämmande än han varit i hela ursprungliga trilogin. Det kan också mycket väl vara den sista gången vi någonsin får se Darth Vader i en Star Wars-film (hoppas jag i alla fall). Jag tycker att med den här filmen har de lyckats göra Darth Vader cool igen. Det har varit väldigt mycket genom åren som tyvärr smutsat ner och tagit bort hans ikoniska bästa-filmskurken-någonsin-faktor, jag pratar inte bara om vad vi fick se i prequel-filmerna utan också efter Lucas ändringar i Bluray-utgåvorna.

Vaders BÄSTA ÖGONBLICK i hela Return of the Jedi (när han väljer att slänga ner Kejsaren för att rädda sin son) raseras genom att lägga på ett ”No, nooooo”. Vilket säkert är samma reaktion som alla fans fick när de såg den här ändringen. Men som sagt, Darth Vader för min del fungerar bäst när han används sparsamt och filmskaparna har använt honom på RÄTT SÄTT i Rogue One.

Rogue One är en grymt vacker film att se på. Edwards har utnyttjat sin mer jordnära, ”warzone”-kamera stil otroligt bra. Effekterna är utmärkta, men vi förväntar oss inte annat än storverk från självaste ILM. K-2S0 ser så bra ut, att det är väldigt lätt att glömma att han är en CGI-karaktär och filmens stora X-Wing vs TIE Fighter-rymdstrid är häpnadsväckande. Det är lätt att förstå varför George Lucas gått ut med att han älskar Rogue One, eftersom den så skickligt återskapat hans ursprungliga Star Wars-värld, samtidigt som den använt sig av modern teknik – något som vi vet att Lucas är en mycket stark förespråkare för, – att leverera ännu mer häpnadsväckande bilder.

X-Wings på väg mot stora TIE Fighter-fajten. Foto: Starwars.com

Just ja, Grand Moff Tarkin är också tillbaka! Peter Cushing, som spelade skurken i Star Wars 1977, avled 1994. Skaparna av Rogue One har lyckats återuppliva honom genom en kombination av motion-capture-teknik och CGI. Vid inspelningen var skådespelaren Guy Henry den som porträtterade rollen och agerade mot övriga skådespelare. Sen har hans ansikte digitalt blivit ersatt med Peter Cushings efteråt. Tekniken påminner hur de lyckades göra Andy Serkis till Gollum i Sagan om Ringen eller Apa i Apornas planet. Effekten är svajig, men effektiv och jag tror att karaktären Tarkin var med mer i Rogue One än vad han var i A New Hope.

Att föra tillbaka de döda är en sak eller att göra levande yngre är en annan. Vilket är exakt vad filmskaparna gjorde med prinsessan Leia i slutet av Rogue One. Tyvärr var den här effekten inte alls lika lyckad som Tarkin, Leia ser plastig och stel ut. (Den här effekten börjar dock bli gammal skåpmat för Hollywood, Brad Pitt i ”Benjamin Buttons otroliga liv” och Jeff Bridges i ”Tron”). Jag tror det hade varit bättre om vi bara skymtat Leia eller om de till och med hade gjort det med en helt nya skådespelerska.

Forest Whitaker spelar Saw Gerrara. Foto: Starwars.com

Rogue Ones styrkor väger dock upp de dåliga. Filmen är intensiv, spännande och emotionellt, med en sista akt som bygger upp till ett värdigt crescendo och bara bygger minnesvärda ögonblick efter den andra. Det bör även påpekas att Rogue One berör moraliska frågor om vilka åtgärder som är acceptabla i ett uppror. Från Saw Gerrara (Forest Whitaker) som är mer extrema, till rebellerna som själva går över några överraskande gränser. Saker är inte alls lika svart och vitt som vi är vana vid i den här filmserien. Visst, vi får inte en djupdykning på frågorna, men för en Star Wars-film, att den ens innehåller dessa aspekterna är anmärkningsvärt.

Rogue One lyckas med att bygga ut universumet. Ett exempel som sticker ut är ökenmånen Jedha, som inte bara bygger ut bitar av Star Wars-loren (planeten är av historisk betydelse för Jedikrigare), men i praktiken också visar oss hur livet påverkas av Imperial-regler. Vi får se hur Imperiet slår ner medborgare i staden medan de söker efter rebellerna. Sånt här bidrar till att Star Wars-universumet känns mer som en plats där människor faktiskt lever och även stärker filmens berättande och vår förståelse varför folk gör uppror mot det fascistiska Imperiet.

Cassian Andor spelas av Diego Luna. Foto: Starwars.com

Det här är en film som gör Star Wars till den älskade film-franchise som det är, som prequel-filmerna misslyckades med att förmedla. Om du tyckte att The Force Awakens träffade alla de rätta knapparna för din Star Wars-nostalgi, bara vänta tills du kommer till den kulminerande slutstriden i Rogue One. X-Wings-dogfight mot hundratals TIE Fighters medan AT-AT attackerar Rebeltrupperna på marken nedanför. Det bildar kanske de största actionscenerna i Star Wars någonsin som inte innefattar något lightsaber. De tidigare Star Wars-filmerna har alltid fokuserat på Jedis eller wanna-be Jedis, och medan Jediordern refereras till och finns i periferin i filmen, Rogue One har inte en sorglig hängivenhet till den gamla religionen. Vi fick nästan inte ens se någon svinga med ett lightsaber i filmen… nästan.

Star Wars-filmerna handlar om att träffa rätt känsla och ett viktigt faktum här är att varken Jedis eller John Williams musik är närvarande i filmen, gör poängen bara ännu starkare. Star Wars och kompositören John Williams har praktiskt taget varit synonymt med varandra sedan den första filmen 1977. John Williams som vann en Oscar för A New Hope har arbetat på varenda film i serien, tills nu. För att ytterligare differentiera Rogue One från Skywalker-sagan har man anlitat Michael Giacchino – som har samarbetat i stor utsträckning med regissören J.J. Abrams – tog över musikaliska sysslor här gången. (Gareth Edwards ”Godzilla”-kompositören Alexandre Desplat var ursprungligen tänkt att ta jobbet innan han byttes ut under perioden då Rogue One gick igenom omfattande reshoots.).

Självklart är en del av Williams ikoniska teman fortfarande närvarande i Rogue One, men i stort sett har filmen en annorlunda ljudbild än dess sju föregångare. Jag gillar tanken här att vilja använda sig av en ny kompositör för att särskilja Rogue One, men samtidigt saknar jag ett riktigt Rogue One-tema i musiken. Det finns ingen ”Duel of the fates” för Rogue One.

Star Wars-fans kommer sannolikt att bli oeniga om huruvida The Force Awakens eller Rogue One är den bättre filmen. J.J. Abrams gjorde ett fantastiskt bra jobb att föra tillbaka Star Wars åt en ny generation samtidigt som han försökte kompensera för de många synderna som blev kvar efter prequel-trilogin. Men kort sagt, The Force Awakens bygger mycket på nostalgi samtidigt som den också lyckades driva historien framåt. Rogue One är fri att göra sin egna sak eftersom den inte kretsar kring Skywalker-sagan. Rian Johnson har förvisso ett stort arbete framför sig att leverera en överlägsen film med Episode VIII vintern 2017…

Stormtroopers på Scarif. Foto: Starwars.com

Så vad blir domen?
Det är en galet intensiv historia vi får följa som rusar fram och vi får inte mycket tid till att vila under filmens 2 timmar och 10 minuter. Det är bra driv i historien men det är också på bekostnaden av karaktärsfördjupningen. Gareth Edwards har visat med den första ”Star Wars Story”, att de fristående spinoff-filmerna kan berika universumet ännu mer. Rogue One tillhör en av de mörkare filmerna i serien hittills, den känns som mer utav ett rymdeposäventyr än någon av de andra prequels-filmerna… Ja, förlåt jag kommer kalla Rogue One för en prequel, för det är precis vad den är, MEN GJORD PÅ RÄTT SÄTT. Har jag sett en av de bästa Star Wars filmen någonsin? Nej, det kan jag faktiskt inte påstå, men som ett välgjort komplement fungerar den utmärkt och om det här bara är början av alla möjliga Star Wars-filmer vi kommer få, har vi MYCKET att se fram emot!

/Rasmus Tirzitis