Science fiction-klassikern: Den fantastiska resan

Film: Yttre rymden är lika vanligt förekommande i sci-fi-världen som utomjordingar med avlånga skallar. Men 1966 års klassiker Den fantastiska resan går mot strömmen – där är resmålet inre rymden. Alltså människokroppen.

Från vänster: Dr Duval (Arthur Kennedy), Cora (Raquel Welch), Dr Michaels (Donald Pleasence) och Grant (Stephen Boyd) ombord ubåten Proteus som glider runt i blodomloppet.

Månen, mars, under vattnet, alla storstäder i USA, rymdskepp, påhittade 3D-världar, Tatooine, andra dimensioner, framtiden, parallella universum och inuti datorspel. Det finns knappt en plats där en sci-fi-film inte utspelat sig.

Anledningen till att jag denna gången valde ut Den fantastiska resan som klassiker är att den befinner sig på en ovanlig filmlocation – inuti en människokropp. Vad jag kommer på har jag aldrig tidigare sett en film som utspelar sig i en människokropp, möjligtvis bildligt inuti någons huvud med fantasier eller hallucinationer. Men inte bokstavligen i blodomloppet och i hjärnan.

Den fantastiska resan från 1966, originaltitel Fantastic Voyage, inleds med att en vetenskapsmans bil kraschar i ett attentat och senare hamnar han i koma. Enda sättet att rädda honom och få fram hans kunskap är (så klart…) att förminska en u-båt och ett team med mer eller mindre frivilliga personer för att sedan skicka in dem i blodomloppet för att lasra bort en propp i hjärnan.

Huvudpersonen Grant (Stephen Boyd) är såklart ofrivillig men är ändå inte jättesvårövertalad av militärerna och personerna i vita labbrockar. Kanske hjälpte det att det fanns en kvinna (Cora, spelad av Raquel Welch) med ombord. Nåväl, efter att Grant oprovocerat skämtat om kvinnor i allmänhet lite kort så förminskas hela gänget och den plastiga u-båten och injiceras sedan i halspulsådern.

Väl inne i gubben så börjar filmen på riktigt känns det som. Det är fantasirikt, färgglatt och fint med bubblor och kärl och annat kroppsligt i olika färger som vackert flyter förbi. Såklart blir det senare trubbel på vägen, det går bland annat inte att ta raka vägen vilket då innebär tidsbrist då förminskningen bara håller i 60 minuter. Efter den tiden börjar de växa och då kommer kroppens räddningstjänst och soldater, alltså de vita blodkropparna, för att bryta ner de mikroskopiska människorna. Några problemlösningar kommer de kanske på lite väl fort, men varför inte lika gärna fylla på lufttankarna när man glider runt i lungorna liksom. Klockrent.

U-båten när den är inne i hjärtat.

Ombord finns en snubbe som styr u-båten. Och så även Doktor Duval som är ungefär världens bästa kirurg och hans uppdrag är att ta laservapnet och skjuta loss proppen i hjärnan för att få Genes (gubben) frisk. Han står även för en knippe med filosofiska funderingar (han myntar uttrycket inre rymden) samtidigt som han spanar ut genom fönstret. Vid ett tillfälle kändes det lite väl mycket, men då kom Doktor Michaels med en drypande kommentar: ”Så poetiskt ”, vilket kändes rätt att sätta Duval på plats. Det uppskattades. Grants personliga uppdrag är desto mer oklart, mer än att han ska vara någon slags skyddsvakt. Sedan finns det även en sabotör ombord vilket leder till några tafatta actionscener . ”Vi befinner oss i oändligheten mellan den yttre rymden och den inre rymden. Ingen av dem har några gränser.” – Dr Duval

Det smygs även in ett par halvtorra skämt, och en rolig men egentligen onödig grej är att de två militärerna i kontrollrummet tilldelats något slags försök till att vara mänskliga. Den ena spiller kaffe på byxorna och säger ”de är ju precis nytvättade” och när cigarrökaren sockrar sitt kaffe som det vore en smet till tjugo kladdkakor så sågas han för sin sockerkonsumtion. Det tillför ingenting egentligen, men för mig blir det någon slags humor. Ett rolighetsplus även till Grants kommentar inne i en mångkulörtuell artär: ”jag trodde allt skulle vara rött”. Såna här humorinstick, flera omedvetna dock, gör att Den fantastiska resan ändå håller en hyfsad sammanlagd nivå ihop med effekter och handling.

I sann dagsaktuell 24-anda (tv-serien) så utspelar sig hela resan inne i hjärnan, artärerna, lungorna och hjärtat i realtid. Så när generalerna säger att de har 48 minuter kvar att lösa uppgiften, så har de verkligen 48 minuter kvar. Ingen stress här inte. Ett småkul grepp ändå som motvikt till dagens hetsiga nedräkningar till diverse undergångar i filmvärlden.

Intressant också att regissören Richard Fleischer även gjort Disneyfilmen En världsomsegling under havet från 1954 som också handlar om en u-båt, om än den något kändare Nautilus som styrdes av kapten Nemo. Jämför man de här två verken så får jag nog säga att En världsomsegling under havet har bättre skådespel, högre klassikerstatus och även starkare karaktärer. Se den i stället.

Bengt out.

Tidigare delar av Science fiction-klassikern:

Dune (bok, 1965)

Metropolis (film, 1927)

Solaris (film, 1972)