The Last Jedi: ”En Star Wars-film är en måltid som behöver minst två sittningar”

Rymd-Tirzitis slår tillbaka: En gång är ingen gång. För att vara säker på sin sak har Rasmus Tirzitis därför gått och sett ”Star Wars: The Last Jedi” en andra gång på bio. Här kommer analysen.

Jag har dragit på det länge nog nu, men det är dags. Den största anledningen till att jag inte kommit ut med min analys av filmen tidigare är för att jag inte riktigt har kunnat orientera mig kring vad jag känner inför ”The Last Jedi”. En Star Wars-film är en måltid som behöver minst två sittningar för att du ska kunna smälta den.

På flera plan så älskar jag vad filmen gör – men på samma gång finns det flera saker i filmen som det bara vrider sig i magen på mig när jag tänker på det. Det finns en så otroligt stor mixed-bag-of-everything i den här filmen. Jag kan kort säga att jag i den här artikeln bara kommer kunna skrapa på ytan av mina tankar och känslor kring ”The Last Jedi”. Men jag har ända fram till Episode 9 på mig att delge fler av mina tankar till er…

Från inspelningen av ”The Last Jedi”. Bild: Starwars.com

Den här artikeln innehåller en mängd spoilers – om du inte sett filmen än eller om du inte bryr dig, så varnas du här.
Här är min syn på en del av de heta topic:sen som varit hätska diskussioner kring ”The Last Jedi”:

– Ja, jag tycker att Finns och Rose Ticos äventyr på Canto Bight kändes som något från prequel-filmerna, utdraget och onödigt.
– Ja, det här är en otroligt vacker film att se på och ljudet är likaså i toppklass.
– Ja, jag hade förväntat mig mycket mer av Captain Phasma i filmen.
– Nej , jag tyckte inte Porgsen störde så mycket som jag trodde att de skulle, hade dock gärna sett att Chewie åt upp Porgen han redan besvärat sig att tillaga.
– Ja, en av filmens starkaste scener var mellan Leia och Luke.
– Ja, jag tyckte att Snokes död var oväntad och en frisk fläkt i filmserien.
– Nej, jag var inte särskilt intresserad av alla mängder av teorier om vem som Snoke skulle kunna ha varit, Snoke var Snoke.
– Ja, flygande-Leia som använder kraften var oväntat!
– Nej, jag störde mig inte på att Reys föräldrar var betydelselösa, hennes resa ligger framför henne och inte bakåt.
– Ja, när jag såg Yoda i filmen första gången så sved det i ögonen och tog en titt nummer två för att ta mig till vad scenen handlade om.
– Och till slut, ja, det här är min Luke Skywalker! De bästa ögonblicken i filmen var flera av scenerna när Luke var inblandad på ett eller annat sätt.

Rey. Bild: Starwars.com

”The Last Jedi” tar vid där ”The Force Awakens” slutade. Vi är alltså tillbaka i den centrala storyn efter avstickaren ”Rogue One”. Rey (Daisy Ridley) har ju tagit sig till Luke Skywalkers (Mark Hamill) egna Dagobah – en avlägsen ö. Där han tjurar i sin ensamhet och ser lika valpig ut som han alltid gjort – trots att han både bär skägg och signalerar ”desillusionerad farbror” över sig.

Star Wars-konceptet har aldrig handlat om varken skådespeleri eller komplicerad handling. Regissören och manusförfattaren Rian Johnson har skrivit ett både spännande och tankeväckande manus, liksom han gjorde med ”Looper” (2012), som lyckas åstadkomma ett äventyr som slipper drunkna i kraft-floskler och svulstiga effekter. Det är klart uppfriskande att det slutgiltiga målet inte är att förstöra ytterligare en fläskigt uppgraderad Dödsstjärna, utan att faktiskt överleva och rädda det vi älskar.

Daisy Ridley som Rey har vuxit rejält som skådespelerska sedan den förra filmen. Hennes karaktär både övertygar och berör utan att vara överdramatiskt överspelad. Även en mognare Adam Driver, som Kylo Ren, lyckas i sina scener med Rey (som i min mening är de bästa segmenten i filmen) växa ur den valpighet som präglade hans karaktär i den förra filmen.

Antagonisten är en viktig del i vilken berättelse som helst. De representerar, om inte driver, konflikten som hjältarna ska övervinna. Antagonisten ger sammanhang till hjältarnas gärningar och dygder. Dramatiska skurkar har haft några drag gemensamt som går ända tillbaka till Shakespeare, och några senare egenskaper har kommit att accepteras som integral.

Här är min åsikt om vad som utgör en bra skurk – en skurk är inte ett monster. Kylo Ren är en minnesvärd, välutvecklad skurk för att han inte är en sadistisk blodsjungande karaktär. Det finns ögonblick när hans ilska rasar utom kontroll, till exempel när han beordrar alla att skjuta med “allt vad de har” mot den ensamma Luke Skywalker. Men i större delen av filmen är Kylo Ren osäker.

Kylo Ren i mask. Bild: Starwars.com

Kylo Rens mask är borta större delen av ”Star Wars: The Last Jedi”, både figurativt och bokstavligen, det är nästan som att Johnson ville slå slå av/koppla bort sig från en del som etablerades i ”The Force Awakens”. Regissören Rian Johnson skalar ner Kylo Ren till sin kärna: en ung man som är rädd för världen omkring honom. Kylo Ren vill vara fruktad för att han vill bli respekterad för vem han är, inte för vad hans arv säger att han ska vara. Hans form av tonårsuppror är att anpassa sig till krigets andra sida, vända sig mot sina föräldrar och hitta sin egen väg. Mordet på Han Solo, hans far, och den pågående fejden med sin morbror, Luke Skywalker, är mer än en sadistisk önskan att döda.

Kylo Ren har så mycket hat för den person han var avsedd till att bli. Kärnan i Kylo Rens personlighet, och vad som gör honom till en sann skurk, är hans själviskhet. Han kan se vad som behöver göras för “The greater good”, och han vänder ryggen mot det för att säkerställa att få som han vill ha det. Det är svårt att avgöra huruvida Kylos relation till Rey är äkta eller ett genialt knep (ungefär lika svårt som att se hans sanning om Reys föräldraskap är riktig eller inte), men jag tror på min magkänsla att vi fick se delar av Kylo Rens sanna jag där.

Kylo Ren utan mask. Bild: Starwars.com

Jag ser Kylo Ren som en fantastisk skurk eftersom hans handlingar, och rötterna bakom hans handlingar, fascinerar mig. Det faktum att Abrams och Johnson byggt en antagonist som jag kan sympatisera för är en stor del till varför jag låter mina känslor för ”The Last Jedi” väga över till det positiva. Sättet som Johnson byggde mot slutet i ”The Last Jedi” och vad som kan hända i Episod 9, ger mig anledning att tro att Kylo Rens resa kommer att fortsätta spela en otroligt viktig roll. Den här nya Star Wars-trilogin är lika mycket en berättelse om antagonisten, som den är en om en hjältes resa, och jag är mycket förväntansfull över vad som kommer hända.

Till skillnad från många av ”The Last Jedis” hatare så störde jag mig inte på hur Luke porträtteras i filmen. Jag tycker att det är realistiskt att en karaktär ska förändras under flera årtionden, särskilt om den förändringen är resultatet av misslyckande och besvikelse. Dessutom slutade filmen med att Luke blev en hjälte än en gång och i en av filmens vackraste scener. Jag tror inte att Rian Johnson kunde ha gjort någonting annat med Luke Skywalker och låtit det kännas logiskt. Det fanns säkert små variationer som de kunde ha gjort, absolut, men de vi fick av Johnson var ganska oundvikliga.

Luke Skywalker har förändrats från den unga Jedi-riddaren vi kommer ihåg ifrån slutet av ”Return of the Jedi”. Då hade han fullgjort sitt öde, besegrat Kejsaren och hjälpt sin far att besegra mörkret, den utvalde hade vunnit.
Nu årtionden senare har han klippt banden från kraften och lever i bitter ensamhet, fylld med sina misslyckanden och belastad av att vara en levande legend. För Luke var Jediordern hycklare och snobbar vars arrogans och oförmåga ledde dem till sitt eget fall.

Det här är vad ”The Last Jedi” också tror, att kraften varken tillhör Jedi och Siths eller någon dynasti eller makt, det är bara ”ett energifält skapat av alla levande ting. Det omger oss, tränger in i oss och binder galaxen tillsammans. ” Det tillhör inte till någon. Den punkten hörs vidare i filmens sista överraskande scen, när vi får se den unga stallpojken använda kraften för att dra till sig en kvast.

Rey och Luke. Bild: Starwars.com

En av de mest överraskande elementen i hela filmen är helt klart det faktum att Leia inte dör – men att Luke gör det. Vi förväntade oss att hon skulle skrivas ut på ett dramatiskt sätt efter den tragiska bortgången av Carrie Fisher i december 2016. Men Leia överlever inte bara utan hon vägrar aktivt att dö i filmen. När TIE Fighters under ledning av Kylo Ren spränger kommandobryggan på Leias skepp, ser det ut som om alla dödas. Vi ser även Leia slungas ut i rymden och flyta där livlös i ett par sekunder. Men då öppnas hennes ögon, hon sträcker ut handen och använder kraften för att dra sig tillbaka till skeppet.

Leia trotsar döden (och vakuumet i rymden) för att överleva. Ett ögonblick som jag verkligen inte förväntade mig. Jag tycker det är coolt att vi äntligen får se Leia använda kraften på film, eftersom vi hört så länge att hon är stark i den. Hur filmskaparna valde att utföra det i filmen är jag lite tvetydig till. Jag hade mycket hellre sett att hon använde kraften för att hålla ihop delar av skeppet för att ta sig och andra på bryggan i säkerhet.

Rose och Finn. Bild: Starwars.com

När vi ändå är inne på negativa saker så kan jag säga den största nackdelen jag har med filmen. Jag gillar filmer som tar ut svängarna, vågar gå emot förväntan och göra något annorlunda. Det respekterar jag, och jag gillar det som de försöker göra med filmen. En stor del i ”The Last Jedi” handlar om att sätta punkt för saker som etablerades i förra filmen. Karaktärer som vi introducerades för på spännande sätt och som jag trodde vi skulle få lära känna mycket mer i film 8 och film 9 – blev antingen dödade eller uteblev helt.

En karaktär som jag ser en bild på och tänker “Cool design – men ingenting att göra” är såklart Captain Phasma. Efter att Captain Phasma fick den konstiga hanteringen i ”The Force Awakens”, spelade marknadsföringen för ”The Last Jedi” upp förväntan på att hon äntligen skulle få slåss mot Finn och förmodligen få mycket mer att göra.
Men som det visade sig, fick Phasma knappt vara med mer än fem minuter i filmen. Hon dyker upp snabbt för att slåss mot Finn och faller sedan – troligen för gott – till sin undergång i lågorna. Det kändes som en riktig copout för en karaktär som båda ser fantastisk ut och spelas av en fantastisk skådespelerska, men som ändå inte haft en chans att få lysa i all sin ära (vilket är särskilt otroligt med tanke på bristen på kvinnliga antagonister i franchisen). Medan hon skulle kunna återvända i Episode IX, kommer det att göra lite för att ändra det faktum att hon är ett enormt magplask i den här filmen och återigen görs till en rätt patetisk bifigur.

Det är ingen tvekan om att redigeringsjobbet för att sätt ihop ett så gigantiskt filmepos som en Star Wars-film är en otroligt svår uppgift. Många fans har pekat på filmens Canto Bight-sekvens som en av delarna där det pågår alldeles för länge eller till och med är helt överflödig. Johnson gör några redigeringsval som undergräver spänningen på många punkter: i mitten av Reys konfrontation med Snoke klipper han till någon annanstans och stryper den desperata spänningen och frustrerar publiken, som förmodligen är mer angelägna om att stanna och se hur det går för Rey.

Regissören Rian Johnson. Bild: Starwars.com

Samma sak händer i slutänden mellan Kylo Ren och Luke: Johnson klipper iväg till en annan scen under en längre tid innan han återvänder, och karaktärerna stod fortfarande på exakt samma plats, känns det både frustrerande och krossande. För att inte tala om att vi inte får se vad som händer med Rey mellan att hon och Kylo har dragkamp om Skywalkers lightsaber och tills att hon dyker upp i Falcon.

Sen blev det ingen face-off mellan BB-8 och BB-9E. Varför introducera en rödögd, helt svart, klart ond BB-8 om syftet inte är att göra någonting betydelsefullt med det? Ett element som jag hade hoppats på att den här filmen skulle visa mer av är de mystiska riddarna av Ren – Vilka de var och vad de håller på med nu. Vi kan nästan anta att de är de andra lärjungarna från Lukes skola som Kylo tar med sig. Och det är säkert möjligt att de kommer att spela en viktig roll i nästa film, eftersom Kylo Ren tagit över kontrollen av First Order. Men det är lika möjligt att de förråder honom vid någon tidpunkt eller att Kylo mördar dem för att bli den enda kraftanvändaren inom First Order. Vem vet?

Filmerna behöver tilltala en så otroligt bred publik i alla åldrar mellan 6 till 96 år och checka av många punkter för att kunna nå fram till dem. Ja! Jag vet! De nya Star Wars-filmerna kommer aldrig att bli riktigt så mörka, karaktärsdrivna och vågade filmer som jag hoppas och drömmer om. Men med tanke på att filmen gjorts för en så pass bred publik så tycker jag ändå den kryssat för många rutor i vad jag förväntar mig av en Star Wars-film. Det finns en hel del som är väldigt bra här också. Produktionsvärdena är som väntat skyhöga, skådespelarna är karismatiska, John Williams musik är grym (även om många stycken använts förr), och en del nyckelögonblick lyckas verkligen frammana den där genuina Star Wars-känslan.

Luke Skywalker. Bild: Starwars.com

I sin helhet är ”Star Wars: Episode VIII – The Last Jedi” en film som verkligen tar serien åt en annan riktning. I det att tonen är annorlunda och det du tror kommer hända, händer inte. På den fronten gillar jag verkligen filmen och uppskattar vad Rian Johnson gjort, han är en stark och begåvad regissör. Karaktärerna är lika underbara att följa, även skådespelet är på topp. Framför allt är det så jäkla underbart att se Mark Hamill tillbaka som Luke Skywalker. Överlag är jag dock otroligt nöjd med filmen, och jag ser ivrigt fram emot nästa del i sagan. This is not going to go the way you think!

/Rasmus Tirzitis