”Tråkigt att inte Pac-Man åt upp Adam Sandler”

Recension: Donkey Kong, Pac-Man, Tetris och Centipede attackerar jorden i biofilmen Pixels som har svensk premiär i dag. Ett gäng gamla arkadnördar ledda av Adam Sandler är det enda hoppet i filmen som på förhand hade potential men slutade i ett för tidigt ”game over”.

1982 skickar NASA ut ett meddelande i rymden där man bifogar den tidens tv-spel. Meddelandet mottas av en grupp utomjordingar som ser det hela som ett hot och drygt 30 år senare kommer en retroattack i form av den tidens tv-spelskaraktärer. Och några till som hittades på till filmen.

Så lyder ”plotten” för Pixels och då militären inte har något att sätta emot blir det avdankade arkadvärldsmästaren Sam Brenner (Adam Sandler) som tvingas rycka upp sig och med lite kompishjälp bekämpa de klassiska monstrena i ett par olika utmaningar.

På vägen blir Sam Brenner kär i första bästa kvinna. Och att hela filmen blir en förklädd romantisk actionkomedi känns väldigt onödigt. För det är nog inte många som längtat efter att få se Adam Sandlers (som också producerat filmen, kanske därför?) platta kärleksgnabbande. Det är nog inte många som längtat efter att se Adam Sandler alls. Ett tag hoppades jag att Pac-Man skulle äta upp honom men Sandler klarade sig med bara några millimeter från att förvandlas till pixlar. Tråkigt. För Sandler hade passat som en 8-bitskaraktär då han besitter ungefär lika mycket djup.

I brist på spöken blir bilarna till Pinky, Clyde, Inky och Blinky som jagar Pac-Man i New York. Foto: Pressbild

Hela filmidén (som grundar sig på den här kortfilmen) är ju helt strålande, enligt mig, med en massa tv-spel som invaderar jorden. De färgglada effekterna i Pixels är snygga och välgjorda. Men jag tycker egentligen inte att någon av karaktärerna lyfter. Det är stereotypiskt och ordet nörd används för ofta. Peter Dinklage är väl okej, men det krävs mer än en hockeyfrilla för att lura mig att det är en bra film. Även om jag är väldigt förtjust i just den frisyren. Vill någon ha mer av den varan rekommenderar jag istället sydafrikanska hockeyfrilla/robot-filmen Chappie av Neill Blomkamp.

Den enda överraskningen är att Kevin James presidentkaraktär är ovanligt fånig och klantig. Inte ofta det händer. Men han är också med och fajtas, vilket händer desto oftare bland presidenter.

Mina förhoppningar på den här filmen var väldigt höga på förhand. För höga visade det sig. Men Pixels fungerar som sommarunderhållning en kväll. Den har en hel del retrokänsla, några roliga skämt och stridsscenerna är häftiga. Men några höjder á la Röjar-Ralf når aldrig Pixels. Kanske är det manusets fel, eller Adam Sandlers. Förmodligen bådas.

Bengt out.