Pustervik Göteborg. The Deslondes säger att de kommer från New Orleans vilket förklarar hängslebyxorna och cowboybootsen, tänker jag. Sedan tänker jag att New Orleans är dubbelt så stort som Göteborg och att det borde vara det omvända förhållandet. Det borde vara vi i publiken som har cowboyboots och pärlemo-tryck-knappar på våra dubbla bröstfickor.
I januari gjorde musiktidningen Rolling Stone en lista över artister och band vi skulle hålla utkik efter. Ett av namnen som nämndes var det albumdebuterande The Deslondes. Att få sin framtid spådd kan vara vanskligt och sätta hög press. Men det kan också vara av godo. Pustervik kanske, på så vis, fick upp ögonen för dem och blåste dem över Atlanten, till oss.
När jag kommer till Pustervik får jag reda på att spelningen är flyttad till matsalen istället för den större scenen, som det var tänkt från början. Biljettrycket var förmodligen lägre än de tänkt sig. Men detta är enbart positivt och gör spelningen fritidsgårdsintim. Bandet står en trottoarkant upp och trängs med sexiga röda sammetsgardiner som fond. Och jävlar vad de river igång! Det känns som ett kosläpp där både publiken och bandet är de lyckorusiga korna.
Under konserten byter micken ägare och hela bandet, förutom strängvirtuosen John James Tourville, visar upp ett imponerade sångregister. För att kompensera denna ”förlust” breddar han istället sitt CV med att växla mellan steel guitar, sologitarr och fiol. Trots att bandet saknar en ”konventionell” trummis hålls den tuggande rytmen uppe av percussionisten Cameron Snyder när han, till synes, borstar av tamburinen. Mellan låtarna bjuds vi på lustiga anekdoter om alligatorer och händelser under den långa Europaturnén. Som när sångaren och gitarristen Sam Doores svärmiskt, eller ironiskt, berättar om en böna han träffade på ett truckstop i Tyskland som ”the one that got away”.
Jag vet inte vad det är men countrymusik känns väldigt ärlig. Det finns liksom ingen censur som grumlar till det. Därför känns det lika naket och klart som moonshine. Även sångtexterna om lätt daterade ting som tåg, handskrivna brev och dubbelnamn förlänas ett lätt romantiskt och nostalgiskt skimmer. Det är lätt att låta ryggstödet knaka och försvinna i sig själv.
