The Walking Dead (del 2): Fortsättningen på intervjun med Johan Kimrin, redaktör för Apart Förlag som ger ut The Walking Dead på svenska. Den här gången handlar det bland annat om dåliga skådespelare, favoritkaraktärer och orimligt bra förord.
Läs del 1 av intervjun med Johan Kimrin: ”Ibland önskar jag att man varit tysk”.
Dum fråga kanske, men föredrar du seriealbumen eller tv-serien… och varför?
– Det finns enstaka avsnitt av tv-serien som jag tycker funkar riktigt bra. Men det finns för många dåliga skådespelare och det händer för lite, så tyvärr stör jag mig en del på tv-serien ibland. Särskilt när det inte händer något. Eller när något händer men det är helt meningslöst och bara slöseri med min tid. I serietidningsversionen så händer det ju något i princip hela tiden.
Johan Kimrin i ett zombifierat porträtt. Gjort av Jimmy Wallin som brukar teckna av fans som zombier när Apart är på mässor. Tyvärr tar de inte emot beställningar nu på grund av tidsbrist. Men den 17-18 maj befinner sig Apart Förlag på Kulturhuset i Stockholm på Small Press Expo.
– Jag tycker dessutom att de slarvat bort en del magiska ögonblick i serietidningen på ett ganska så klumpigt sätt i tv-versionen. Jag kommer ihåg när jag läste volym 8 första gången, jag trodde inte att det var sant! Kirkman hade planterat en grej från första första början bara för att verkligen jävlas med mig. Jag kommer ihåg att jag pratade med Fredrik Strage om det där i samband med att han skrev förordet till volym 2, och han hade varit tvungen att lägga ifrån sig seriealbumet när han kom dit.
Varför tror du att vissa saker ändrats från seriealbumen till tv-serien? Som till exempel att Carl är mycket hårdare i seriealbumen?
– En sak är givetvis en fråga om budget. Det lär ju kosta en hel del att rigga upp en bondgård så att det kan bli en inspelningsplats. I serieversionen så var de på Hershels gård i tre nummer, det vill säga halva volym 2, medan de var där hela säsong två av tv-serien. Det innebar att i sex avsnitt så stod tv-serien och gjorde inget annat än att trampa vatten (sen kom det en rätt bra twist där som jag inte var beredd på, så det gjorde ju att man förlät dem lite).
– I serieversionen så kostar det ju inte Kirkman något att säga till Charlie Adlard att ”rita nu ett fängelse i stället för en bondgård”, och det tar honom ungefär lika lång tid att teckna det ena som det andra, medan det tar några veckor för rätt många hantverkare att få till en trovärdig fängelsescen. Och sen all annan inspelningsutrustning och personal… Jösses, jag vågar inte tänka på vad produktionskostnaden är, men jag läste någonstans att budgeten var typ tre miljoner dollar per avsnitt under säsong 2.
– Jo, Carl har blivit lite badass i serietidningen, men det har han ju inte alltid varit. Han var en rätt jobbig liten unge i början även i serietidningen tycker jag. Men om folk dör som flugor runtomkring en så är det väl en rätt rimlig copingstrategi, tänker jag. Det är nog rent av så att Carl fått axla Daryls roll som tjejfavorit med sin lite väl utstuderade frisyr (fast… Carl har en giltig ursäkt för den) och en tonårstrotsig fuck ya’ll-attityd.
Likheterna mellan Carl och Daryl. Bild från www.thewalkingdead.com
– Å andra sidan är det ju Rick som åker motorcykel i serietidningen, så vill man nu tvunget hitta likheter så är det väl helt enkelt så att Daryl Dixon i tv-serien är de klyshigaste bad boy-elementen av far och son Grimes i tidningen. Och för de som bara sett tv-serien: Daryl är alltså inte med i serietidningen och Kirkman har i flera intervjuer sagt att han aldrig kommer vara det heller.
– Däremot hade de ett första april-skämt där de ”läckte” ett omslag med Daryl på. Det var rätt kul och man kan läsa mer om det på Skybounds hemsida.
Daryl Dixon dyker upp i serietidningen. Eller inte. Men det är hur som helst Rick som åker motorcykel i förlagan.
Cover #129 från www.thewalkingdead.com. Cover #15 från Aparts digitala utgåva av The Walking Dead. Tecknad av Tony Moore. © Robert Krikman
Några personliga favoritkaraktärer?
– Jag gillar Dale väldigt mycket. Han försvann ju ut ur tv-serien ganska så snabbt, men han är fortfarande alive and kickin’ (nåja) i serietidningen. I alla fall i våra utgåvor. I tv-serien fick ju Hershel ta Dales roll som en förnuftets röst med livserfarenhet när ynglingarna rusade iväg. Sen är det så klart också väldigt lätt för mig som svart att identifiera mig med Tyreese.
– Andrea är ju mycket coolare i serietidningen – ett exempel på en personlighet de slarvade bort i tv-serien – men kanske inte en favorit, även om hon blir väldigt viktig. Och Andrea i tv-serien sabbades ju mycket av hennes relation med Guvernören – en annan sak som inte alls är med i serietidningen. De är ju aldrig ens i närheten av varandra där. Fast hon träffar ju honom med sitt snipergevär vid ett tillfälle. Men det är ju inte riktigt samma sak. Hursomhelst så gillar jag inte Guvernören i tv-serien. Jag tyckte att han var trist och blek i jämförelse. Alltså, det är inte så att jag ”gillar” honom i serietidningen heller, men han är ju 200 000 gånger mer sinnessjuk och sadistisk där och tillför därför något.
Lika som bär. Kris Kristofferson och Guvernören.
– Jag gillade avsnitt sex i fjärde säsongen eftersom han både såg ut och lät som Kris Kristofferson där. Det är rent av lite konstigt att de hade Ben Nichols The last pale light in the west i soundtracket där när de uppenbarligen borde haft Kris Sunday morning coming down. Kolla bara in det här klippet från 1985. Där han dessutom sjunger ”I’d smoked so much the night before, my mouth was like a ash tray I’ve been lickin’” istället för det mer vedertagna ”I’d smoked my brain the night before on cigarettes and songs I’d been pickin’” och menar att det var så han egentligen skrev den. Han är lite skev i början men kommer i fas nånstans vid fjärde ackordet.
– En annan som knappast är någon favorit, men som tagit en intressant — och helt annan — resa i tv-serien är Carol. Det kanske blir lite personligt läckage här, men jag stör mig så otroligt mycket på henne i serietidningen och blir rent av provocerad av hennes oändliga bekräftelsebehov – som dessutom smittar av sig på stackars Sophia! Men igen: bra jobbat av Kirkman att få till det så, alltså.
– Slutligen så förstår jag givetvis också Rick, och när han spårar ur i volym 3-4 så måste jag säga att jag kunde relatera rätt bra till det. Ibland vill man ju slå på folk på käften och skrika: Fattar ni inte vad ni håller på med?!? Ni är ju helt jävla dumma i huvudet!!! För som Spakur säger: Folk är idioter.
Något som du tycker är viktigt att nämna i samband med The Walking Dead på svenska?
– Att man inte ska missa våra förord och fanarts som man bara hittar i våra utgåvor. Jag är väldigt förtjust i allihop. Även om det så klart är Oden som zombie i Peter Madsens tappning som jag tänker på först eftersom det var den senaste vi publicerade. Men alla tecknarna – Nina Hemmingsson, Kim W Andersson, Tony Cronstam, Ola Skogäng och Daniel Thollin, Dennis Gustafsson, Jimmy Wallin och Natalia Batista – alla har sin stil och figurer som de gjort till Walking Deadites.
Apart Förlags zombiearmé med de som skrivit förord. Teckningar: Jimmy Wallin © Apart Förlag
– Det är också sjukt att vi fått så orimligt bra förord, först av Fredrik Strage och Orvar Säfström och sedan rullade det bara på med Johanna Koljonen, Sara Bergmark Elfgren, Pär Thörn och zombieöverlevnadsexperten Herman Geijer. I nästa volym skriver Jenny Jägerfeld vilket jag tycker är helt toppen eftersom jag genom det förordet har fått typ 60 timmar med en psykolog – där jag försökt luska ut vad det är för fel på mig och vilken diagnos jag egentligen borde ha fått och hur mycket jag ska dosera min medicin. Egentligen borde hon väl fakturera mig en miljon eller så för behandlingstid, men allt hon får är Aparts samlade katalog. Så det jag förlorat på alla de här startkostnaderna som inte bär sig i ett land med nio miljoner invånare har jag i och för sig tjänat in i vagt förtäckta ”möten” och ”det här förordet som du ska skriva, jag har funderat på en grej…”-telefonsamtal.
– Det var också väldigt kul att Ann Heberlein utan att blinka sa ”javisst” och levererade ett förord om hämnd lagom till volym 6 där den gamla ”öga för öga”-devisen tar sig till helt nya nivåer.
– Men mitt favoritförord är nog ändå Michel Wenzers. Jag såg en förhandsvisning av hans fängelsedokumentär ”At Night I Fly” efter att ha blivit tipsad om den av en före detta flickvän – av någon obegriplig anledning – och jag tyckte den var fantastisk. Samtidigt satt jag med ett par hundra seriesidor som utspelade sig innanför fängelsemurar. Han ville inte först, men vi hade en bra dialog och han fick till ett väldigt relevant förord som matchar innehållet i den volymen extremt väl. Och som om inte den tajmingen skulle vara nog så fick han en Guldbagge för bästa dokumentär.
Vilka andra verk publicerar ni?
Tyrion Lannister från Game of Thrones i serietidningsversion till vänster. Kommande Sherlock Holmes till höger.
– Vi har gett ut serieversionen av A Game of Thrones. För de som gillar tv-serien och vill fördjupa sig lite i universumet men inte riktigt har tid med George R.R. Martins tegelstenar är det det här en schyst adaption av romanerna som ger en mer kött på benen. Bland annat får man reda på att Tyrion Lannister har olika färg på sina ögon. Och till hösten kommer vi ge ut en serieadaption av Sherlock Holmes som jag är väldigt förtjust i på grund av språket och attityden i den.
– Vad gäller originalverk så har vi inte resurser att ge ut allt vi vill, så därför har vi startat Apart Indie, där indie-kreatörer kan få del av vår distribution och logistik som vi ändå betalar för om de bestämmer sig för att ge ut sina egna grejer själva. Först ut var Oscar Hjelmgren med sin sci-fi-mash-up ”Bortom rymdens mörker” och Yvette Gustafsson som samlade sina Zak & Ting-stripar från Nemi. Tusen seriers alternativa utgivning finns där och nu senast har nystartade Förlaget Ades Media plockat upp ”Dylan Dog” så att han åter finns i svensk översättning. Det ryktas lite om en Daniel Ahlgren-bok där han samarbetar med en handfull andra tecknare.
Omslagen från Indie-utgåvorna. Bild: Jimmy Wallin © Apart Förlag
– Fast jobbigast – men också roligast – är såklart våra egna titlar som vi faktiskt ger ut. Det är idiotprojekt som borde förbjudas, men det är superkul. Vår första egna bok var Pär Thörns ”Ordningen upprätthålls alltid”, där han skrev 26 korta kriminalnoveller som illustrerades av totalt 27 olika svenska tecknare (eller… en är dansk). Googla den – den är såväl smart som underhållande och tänkvärd på samma gång, och jag skrattade hela vägen in i väggen medan vi gjorde den.
– Därför kommer vi givetvis ge ut en bok till med Pär lagom till Bokmässan, men den kommer bara ha en tecknare: skräckmästaren Lars Krantz. Det är en vansinnesresa genom tid och rum där man får stifta bekantskap med bland annat nazister, djävulsdyrkare och en dödsmetallare från Borås som tar livet av sig.
