”Fick inte läsa skräck som barn”

Serier: Lars Krantz är en av fem nominerade till det prestigefulla seriepriset Urhunden då Den svarta jorden har chans att bli bästa svenska originalserie 2015. Barrikaden intervjuade serieskaparen på Stockholms internationella seriefestival och fick en pratstund om bland annat rollspel som inspiration, att inte lämna ifrån sig manus och varför det blev skräck istället för superhjältar.

Stockholms internationella seriefestival gick av stapeln härom veckan och undertecknad strosade runt på de olika våningarna under en trivsam eftermiddag. Jag lyssnade bland annat på några panelsamtal/diskussioner, köpte seriealbum, shoppade presenter, fyllde en plastpåse med hemmagjorda fanzines och så blev jag nästan medlem av Kalle Anka-tidningens fanklubb NAFS(k) – alltså Nationella Ankistförbundet i Sverige (kvack). Men för att inte göra mitt medlemskort till Fantomenklubben svartsjukt så nöjde jag mig med ett Kalle-fanzine för en tjuga.

En stor anledning till mitt besök på festivalen var att försöka få till en intervju med någon. Jag hade inte riktigt utsett något intervju-offer/objekt på förhand men hade en föraning åt vart det lutade. Falköpings egen skräckmästare Lars Krantz sa väldigt mycket intressant under ett samtal om skräck vilket gjorde att jag efteråt letade upp honom för att be om en intervju. Det passade särskilt bra eftersom jag kort innan läst hans stilfulla, mörka och fantastiska verk Den svarta jorden. Apart förlag har gett ut de flesta seriealbumen av Lars Krantz och förlagets nestor Johan Kimrin styrde upp en lunchintervju. Så Barrikadens utsände och serieskaparen Lars Krantz tog helt enkelt rulltrappan ner till caféet på bottenvåningen för att snacka serier.

Lars Krantz under Stockholms internationella seriefestival. Foto: Jonas Bengtsson

Hur ser din bakgrund ut inom serieskapandet?
– Jag ser nog min väg in i kulturlivet tack vare serierna. Mina föräldrar hade vanliga jobb, min mamma jobbade i storkök och pappa på Volvo. Vi gick aldrig på gallerier eller vernissager eller sånt där. Men däremot fick jag läsa serier. Jag fick prenumerera på jättemånga serier som barn. Och det kom rätt tidigt. Den äldsta serietidning jag vet att jag har som är min egen är en Hulken från 1982. Jag är född 1979, så då var jag tre år gammal.

– Under väldigt lång tid köpte jag serier och konsumerade. Men jag läste väldigt lite i pratbubblor. Utan jag lät bilderna guida mig och jag läste historierna genom bildberättelsen. Det gjorde att det främjade fantasin. Jag fick dechiffrera bilderna, säger Lars Krantz och nämner Läderlappen: Mörkrets riddare (utan omslag) som en tidig inspirationskälla, dels för att han bara hade sista delen och därmed fick bygga ihop sin egen förhistoria men också för innehållet.

– Jag kastades in mitt i då han var gammal och sjuk och jag tror att där kom intresset för psykisk ohälsa in i bilden för då betedde han sig konstigt. En annan serie av Frank Miller var Daredevil: Återfödd där Matthew Murdoch blir psykiskt knäckt och börjar slå ner poliser och anser att sina egna vänner är emot honom. Den påverkade mig också jättemycket. Då var jag bara 7-8 år när jag läste den.

Men det var inte superhjältar utan i stället skräck som Lars Krantz började serieteckna och skriva manus om.

– Jag fick inte läsa skräck för mina föräldrar tyckte det hade skadlig inverkan på mig. Men jag läste det ändå, det var mina farbröder som hade serietidningen Chock på 70-talet och Skräckmagasinet, Varulven och Dracula. De hade serierna på vinden hemma hos farmor och farfar så jag läste de där i hemlighet.

Lars Krantz nominering till Urhunden 2016. Foto: Jonas Bengtsson

– Samtidigt läste jag superhjälteserier. Så egentligen var ju Daredevil en mycket tyngre serie för skräcken handlade ju egentligen bara om monster då. Daredevil behandlade ju människor som är mentalt labila så man kan säga att det var det tyngre materialet som jag fick läsa. Men att jag arbetar med skräck idag har att göra med att jag inte fick läsa skräck som barn.

Lars Krantz debuterade med att släppa ”ett litet häfte”, som han kallar 2007 års utgivning som hade ISBN-nummer och allt. Hans riktiga debut med egen text och bild var Dödvatten från 2009. Skräckserien Den svarta jorden (del 1) släpptes 2014, samma år som Lars Krantz tecknade Pär Thörns nazidolkberättelse Äganderätten måste ständigt omförhandlas. Lars Krantz stod även för bilderna till en av Pär Thörns deckarnoveller i blodiga Ordningen upprätthålls alltid (2013).

I fjol kom uppföljaren till Den svarta jorden (del 2) som är en av fem nominerade till bästa originalsvenska serie år 2015 – ett pris som går under namnet Urhunden.

– Jag är väldigt glad för nomineringen. Om jag vinner spelar inte så stor roll, för jag har flera böcker som kommer komma ut senare.

Vinnaren utses på höstens bokmässa i Göteborg.

Hur långt är du på nästa del i Den svarta jorden?
– Jag har gjort 60 sidor på bok tre, och ungefär 50 sidor på bok fyra. Jag har precis börjat på bok tre igen för jag har haft ett illustrationsjobb som jag arbetat på i fyra månader. Jag är ganska säker på att jag ska vara klar till 2017. Då ska nästa del komma ut.

Är det att man är inspirerad hela tiden eller är du som en målmedveten författare som bara sätter sig ner och skriver som jobb?
– Det känner nog jag att man inte kan vänta på inspiration för det blir ju ändå ett jobb. Jag går till ateljén och är där halv nio på morgonen. Då kör jag på och försöker göra en sida och när den sidan är klar kan jag gå hem. Jag behöver inte ha åtta timmars arbetsdag utan 14 timmar. Men jag kan ta mängder av raster. Så jag är snäll mot mig själv men ser till att få saker gjorda. Huvudsaken är att jag får det gjort, sen kan jag gå hem.

– När jag arbetar har jag typ som kvoter, att det är bra om jag kan göra en sida på måndagen. Från ax till limpa. Samma sak på tisdag. Och en sida på onsdagen. Sen har jag torsdag, fredag, lördag och söndag på mig att kanske göra en sida till. Men att godkäntgränsen ligger på tre sidor per vecka. Den fjärde sidan kallar jag plussida. Det är alltid något som händer, tänk att det bara blev två sidor en vecka, men då kan jag ta från en annan plussida.

– Det låter jävligt trist men man måste göra så, när man arbetar så blir det skoj under dagen. Man blir inne i det, det är trista saker men man måste hantera det som ett jobb. Jag pratade med någon serieskapare som inte förstod hur man kan göra serier om det inte är roligt, men det kommer inte vara skoj hela tiden. Ingen kan tycka att ens jobb är roligt hela tiden.

– Oavsett hur roligt det är så blir det ändå en vardag. Människor som har den inställningen att vänta på inspiration, de kommer inte göra så mycket. De kommer ge upp om de inte är förberedda på att ha riktigt jäkla trist ibland. Get things done är ju ett uttryck som passar bra här.

Vad har du för arbetsverktyg och material?
– Jag är väldigt traditionell, så jag arbetar med blå stift. En typ av blyerts som inte syns när man scannar in det. Och så stålstift som man doppar i flytande tusch och tecknar med. Sen har jag en pensel av toppkvalitet. Det är det värt för den håller länge, man betalar 160 kronor och den håller också 60-70 sidor. Sen scannar jag in det och ändrar inte så mycket i datorn. Dock kan jag göra vissa linjer spikraka som jag inte kunde för hand. Men jag försöker hålla det likt originalet. Jag använder också linjal och när jag drar streck så drar jag med vanlig tuschpenna.

– Jag tycker det är viktigt att de organiska formerna ska vara kontrasterade mot de geometriska formerna, för det blir ett snyggt och bra möte. I och med att det är en hårdare verklighet så är det också som arkitekturen och byggnaderna får känslan av att bli farliga när de är så hårda och vassa.

Var det självklart att köra i svartvitt?
– Ja, det var det. Nu så har jag gjort mycket illustrationer i Photoshop så jag har börjat lära mig det. Men till en början var det nog att jag inte kunde Photoshop som jag valde svartvitt. Så enkelt tror jag det var faktiskt. Och nu så tror jag nog att jag vill behålla i svartvitt för jag vill ha den här stilen. Och så tar ju också färgläggning, även om det inte är för komplext, så tar den rätt mycket mer tid. Men kanske om man gör någon annan historia än Den svarta jorden i framtiden så kan jag arbeta med line art med stålstiftet och sen scanna in det och sen arbeta med färgläggningen måleriskt i Photoshop. Jag har tänkt att jag ska göra ett test någon gång för att se hur det blir.

Plus det heter ju Den SVARTA jorden, då går det ju inte ha några färger…
– Hehe, nä. Stilen är gjord för att vara svartvit. Så balansen mellan ljus och mörker finns ju där och skulle jag börja färglägga de teckningar jag har gjort så får det bli väldigt nedtonade och ljusa färger. För färgen kommer mörka ner, man får ändra om stilen i så fall med mindre svärta.

Så ser de ut – de två första delarna av Den svarta jorden.

Lars Krantz kommer från Falköping men bor numera i Malmö där hans ateljé ligger i samma lokaler som Apart förlag. Även en Bamsetecknare sitter för övrigt i samma studio. Undertecknad hade precis före Stockholms internationella seriefestival 2016 läst den första delen av Den svarta jorden, och det föll sig naturligt att ställa ännu ett gäng frågor om just det seriealbumet.

Kändes det naturligt att det skulle utspela sig i Falköping?
– Ja, jag ville ha en stad som inte var en stor känd stad. Som till exempel Stockholm, för då skulle det bli att folk stör sig på att det inte är helt perfekt. Det ska kännas att det är tidigt 1900-tal, men så pass mycket måste jag ändå göra research med hur militäruniformer ser ut och hur många som har telefon. I övrigt är det skit samma. De exakta gatorna är inte det viktiga utan storyn är viktigast. Sen har jag i och för sig gjort staden till den största i Sverige.

Var det självklart att karaktärerna skulle prata med dialekt?
– Ja, det ville jag ha. För det är något som passar in i platsen. Jag vill gärna ha dialekt på vissa karaktärer, men inte alla. Men kanske inte så hård dialekt som vissa serieskapare har då det kan bli svårläst. Man ska kunna läsa. För mig är det också ett enkelt sätt att ta in ett klassperspektiv eller få in den människans personlighet på ett lätt sätt, om hon har en bred dialekt.

Alla kanske inte hört västgötska?
– Nej, men jag gör ofta sådana enkla grejer att jag skriver ihop. Som ”har’u sett’et”. Det borde folk förstå att man tar bort d:et.

För du har ju inte med några konstiga lokala ord, väl?
– Nej, jag försöker att inte ha med för mycket konstiga grejer. Jag vet att jag hade med en sak som jag ångrade i Dödvatten. Där en säger ”jag ska bara hälla av potatisen”. Många tror att han ska hälla av potatisen när det i själva verket handlar om att han ska på toaletten. Så det är nog smart att inte ha med för mycket lokala uttryck för det kan förvirra läsaren.

Det var ju i och för sig ett roligt uttryck.
– Ja, det är roligt. Men man vill inte förvirra för mycket heller, hehe.

Skräckpanelen från vänster: Pidde Andersson, Kim W. Andersson (Alena), Aurora Walderhaug (Mortis Comoedia), Lars Krantz (Den svarta jorden) och Dennis Gustafsson (Viktor Kasparsson). Foto: Jonas Bengtsson

Seriefestivalen genomfördes den 7-8 maj i Kulturhuset i Stockholm vid Sergels torg. Årets tema var realism och science fiction. På söndagen deltog Lars Krantz i en stjärnspäckad skräckpanel som modererades av Pidde Andersson, Åsa-Nisse-författare och ledamot i Svenska serieakademin. Lars Krantz berättade då bland annat att rollspel var en nästan lika stor inspirationskälla som serier. Detta var något jag gärna ville höra mer om.

– Det rollspelandet gett mig är historieberättandet och mer av ett intresse av att bygga ihop komplexa karaktärer. För som rollspelare har man alltid massa rollspelsgubbar som man kallar det. Där började man med simpla personer som ofta var bra på att slåss, men när du gjort 100 såna så börjar du tröttna. Vid 16-17 år började jag göra mer komplexa och intressanta karaktärer med bakgrundshistorier och mer egenskaper än att bara kunna bråka.

Var det Drakar och Demoner eller andra rollspel också?
– Det började med Drakar och Demoner som allra första rollspelet när jag var 10-11. Sen vid 12-13 kom Kult med in i bilden för Kult var ett skräckrollspel för vuxna. Kult var också bitvis väldigt filosofiskt. Det tog upp Carl Jung, det var Nietzsche, Kabbala, Aleister Crowley, såna grejer. Det finns med mig väldigt mycket. Jag har gjort en hommage till Kult i både Dödvatten och Den svarta jorden.

– Den tydligaste hommagen jag kunde göra var en typ av monster, verkligen ett Kult-monster. Men samtidigt vill jag inte att Den svarta jorden ska vara monsterskräck liksom. Så då för jag in det här monstret i ett drömscenario så det ändå blev lite monsterskräck men det finns inte i verkligheten, säger Lars Krantz som även spelade Warhammer 40K i rollspelsversion.

– Den världen är intressant för allt börjar med att man lever i en superfascistisk regim. Allt förtryck de gör mot människorna tjänar ett större och godare syfte för det finns en större ondska. Mänskligheten är i grunden brutal mot sina egna men gör det för att det finns ett konstant hot utifrån. Det innebär att människorna måste uppoffra sig för det högre syftet liksom. För att bevara mänskligheten.

– Ett uttryck är att ”millions must die so that billions can live”. Såna grejer. Det hela börjar med att om jag är en duktig nazist, då gör jag rätt. Men nej, så enkelt är det inte. Det vänds och vänds och vänds i det spelet. Det finns inga tydliga riktlinjer, det du trodde var rätt från början kanske är fel men sen visar sig vara rätt. Det inspirerar mig väldigt mycket också.

Lars Krantz under seriefestivalen 2016. Foto: Jonas Bengtsson

Du var inne på det, men du vill alltså göra skräck men utan att ha med stora monster?
– Det där med monsterskräck får man ta med i ganska små doser. Jag vill ha övernaturlig skräck men sen är det en balansgång till ren monsterskräck liksom, det vill jag inte ha. Jag vill ha något mellanting, säger Lars Krantz och hamnar på ett intressant sidospår om att bygga upp världar i serierna.

– Sen finns den ockulta uppbyggnaden, om hur den funkar. Hur funkar helvetet i den här världen? Vad bygger den på för principer? Det finns agenter från helvetet med i min värld. Under vilka regler lyder de? Och sånt. Det måste man tänka på. Vad har de för förmågor och restriktioner? Hur mycket får de blanda sig i människornas förehavanden och vad är syftet med att de är här?

– I bok 3 kommer det komma in lite mer sånt. I bok 1 och 2 finns det en övernaturlig demon, men det är en demon som är mer en naturkraft som drar fram och tar med sig allt som en tornado. Men i bok 3 finns det en annan demon som är mer mänsklig och har att göra med människor, så nu får jag börja tänka mer på hur helvetet funkar.

Men du gör manus och tecknar, allt helt enkelt?
– Mmm, ja. Det gör jag. Jag tycker det är jätteroligt att skriva manus och hålla på med det. Jag skulle inte vilja lämna ifrån mig tecknandet heller. Teckningarna tar lång tid men samtidigt så vill du få det på ett visst sätt så får du nästan göra det själv. Särskilt om jag gör manus och nån annan tecknar, då är det inte hans eller hennes hjärtebarn. Så då kanske de bara gör det jobbet som de tycker är nödvändigt.

– Så det bästa är att göra allting helt själv. Jag hade en idé att göra en serie som heter Hydra. Den skulle jag teckna allt i med men andra författare och serieskapare som jag gillar skulle göra korta noveller till Den svarta jorden. Då lekte jag med tanken om att de skulle börja ställa frågor som ”Lars, vad kan jag göra”. Då kanske jag säger ”du kan tänka på att göra det här och det här”. Och då började jag känna att jag vill inte att de ska skriva manus som jag ändå vill skriva själv.

– Då kände jag att det får nog vänta tills om jag någon gång är helt tömd på manus. Nu har jag så jäkla mycket egna manus så då vill jag göra det själv.

Bengt out.

P.S. Om du använder koden BARRIKADEN i Apart förlags webbshop (där bland annat Den svarta jorden finns) så erhåller du 10 procent i rabatt.