Bok: Strunta i att kolla mobilen på bussen, tunnelbanan eller spårvagnen i några dagar. Ta i stället med och läs den välskrivna och mysrysiga novellsamlingen ”Den leende vännen och andra historier” av Arthur Conan Doyle. Den är spännande, får plats i jackfickan och är på överkomliga 106 sidor.
Säger man Arthur Conan Doyle (1859-1930) så är det hans världskända skapelse Sherlock Holmes som dyker upp först i skallen. Och med all Watson och Holmes-hajp de senaste åren med filmer och tv-serier (Benedict Cumberbatch!) så kanske det varit passande att damma av de gamla böckerna. Men den skotske författaren som främst arbetade på sin läkarmottagning skrev om så mycket mer. Bland annat noveller (short stories som de säger på engelska) innehållandes skräck, fantastik, äventyr och mystik.
Den alldeles nyligen utgivna antologin ”Den leende vännen och andra historier” på Sigill förlag innehåller just de nämnda delarna. Och att få ge sig på något annorlunda, något mindre känt från en känd författare kändes också mer lockande än detektiven på Baker Street. Sedan tidigare har jag ju också förklarat min kärlek till att läsa novellsamlingar vilket inte gjorde valet så svårt.
”Den leende vännen och andra historier” är på totalt 106 sidor fördelat på fem noveller eller mysrysare som man skulle kunna kalla dem. Ämnena varierar brett. Från en manisk revisor med en mystisk spegel, en högtflygande pilot, katakomber, en svindlande bilfärd till en avrättning med elektriska stolen. De är trivsamma att läsa och det är inte direkt någon risk för mardrömmar på grund av blodiga eller fasansfulla beskrivningar. Lite småmysigt, spännande och rysligt helt enkelt.
Arthur Conan Doyle är skicklig på att bygga upp berättelserna i ett lugnt och förklarande tempo. Inget lämnas åt slumpen, det diskuteras i maklig takt och bakgrunden eller uppdraget förklaras ingående. Sedan eskalerar det långsamt mot allt mer galenskap och stundtals besatthet hos huvudpersonerna. Teman som jag tycker går som en röd tråd genom antologin.
Beskrivningarna och berättelserna är välformulerade, som man förväntar sig av någon som blivit adlad för sina litteraturgärningar. Flera av berättelserna är skrivna i jag-form vilket ger utrymme för karaktärerna att växa och förklara hur de tänker. För de tänker väldigt mycket. Och det är riktiga original Arthur Conan Doyle satt ihop till karaktärer, i princip alla är män också då kvinnorna får hålla sig i bakgrunden.
Novellerna är underhållande att läsa och slutkänslan är att man gärna hade viljat läsa ännu fler berättelser, ett väldigt gott betyg i mina ögon. Men samtidigt så är det också en konst att sluta på topp, och fem noveller kan därför också vara ett perfekt antal då det aldrig hinner bli långtråkigt.
