Litteratur: Ett rymdskepp störtar i militärens odlingar på planeten Kyofanis. I skeppet hittar den unge rekryten Dito tre mystiska passagerare som han för till militärbasen. Men de verkar inte tala sanning när det gäller deras syfte med sitt besök på Kyofanis eller varför deras skepp störtat.
En droppe i rymden ståtar med ett vackert omslag. Foto: Jonas Hansson
En droppe i rymden är en fortsättning på boken ”Revolt” som Lisa Rodebrand också skrivet och historien tar hjältarna Caroline och André från den tidigare boken på nya äventyr tillsammans med den unge militären Dito som verkligen inte är särskilt sugen på att vara militär. Du behöver inte ha läst ”Revolt” för att hänga med i svängarna även om vissa karaktärer presenteras lite dåligt så det finns en viss fördel att vara införstådd med vilka de är.
Lisa Rodebrand har satt ihop en välkomponerad bok och har ett bra språk som flyter lätt. Det tråkiga är egentligen att hennes karaktärer är lite tunna och för många. De hinner knappt få färg innan de försvinner i periferin eller som i huvudkaraktärernas fall tecknas lite för tunna. I många fall är det svårt att förstå varför de gör saker som de gör.
En droppe i rymdens andra svaga del hör ihop de tunna karaktärerna och det är att handlingen skyndas på något väldigt. Karaktärerna halvspringer mellan olika platser som presenteras och nya karaktärer som möter dem, men det finns väldigt lite djup. Vilket är tråkigt då författarinnan trots allt målar upp en intressant värld som jag gärna läst mer om. Tempot är dock för högt uppskruvat vilket är tråkigt då det finns mycket intressanta miljöer att dröja sig kvar i.
Bokens behållning är egentligen klykonerna som är någon sorts genmodifierade varelser som målas upp som sluga och blodtörstiga och de funkar väldigt bra som fiender. En annan favorit är ozriiterna som blir en sorts variant på sandormarna från ”Dune” som bara vill absorbera kött och som är telepatiska. En styrka med boken i övrigt är att det finns många gråskalor i historien om vem som är god och ond, något som jag alltid uppskattar i en bok.
Sammanfattningsvis är boken helt ok. Jag gillar Lisa Rodebrand språk och får hon bara antingen putsat ned antalet karaktärer så de blir djupare eller hittar ett sätt som får mig att bry mig mer om hur det faktiskt går för dem så tror jag mycket väl att hon kan hitta en stor fanskara. Samtidigt så vet jag inte om jag ingår i målgruppen för boken som jag antar är något yngre än en snart trettioårig man, så jag förstår de som uppskattar boken mer än mig. Men jag tycker det är lite synd att något som skulle kunna vara riktigt bra tyvärr inte är det, nu är det bara en habil rymdopera istället för en fantastisk.
